Madde i mina tankar

Vi har avlivat en katt för länge sedan och en granne till oss var snäll och följde med den eftersom vi tyckte det var så fruktansvärt jobbigt. Har haft dåligt samvete för det, men det är ju bara dumt..coh du har ju rätt, det var nog bättre att han var med som orkade.

Sv 1: Jag håller med dig, folk blir bevisligen sjuka av dessa regler.
Sv 2: Haha;D (Tack för att du skickade honom till mig, han är jättetrevlig!:))

Jag hade inte följt med mina egna hundar. Djur märker ju av om man inte är lugn och då blir det bara värre för dom. Och man kan ju inte vara lugn tycker jag. För det berör ju en på något sätt när ens nära o kära dör.

Jag skulle må så dåligt men hade min älskling haft ont & det plågade henne & att det inte fanns någon annan utväg skulle jag avliva henne.
Skulle även vara med henne ända till slutet.

Min kanin var tvungen att avlivas pga en rävolycka, hans bakben blev som förlamade, jag total vägrade, och fick ett datum. Så jag kunde smälta det. Dagen innan han skulle avlivas stod han på alla fyra benen, min lilla rakare kämpade till max för att stanna med matte.

I ett år levde min söta underbara Leo tills förlamningen kom tillbaka under vintern... Jag satt med honom i flera timmar, sedan var jag så trött att jag lade mig. Klockan 03 kom pappa till mig och frågade om jag kollat till Leo och jag sade att jag var där vid 01.. Så sade han att de ingen idé att gå ned igen...

Han dog utan mig.. Jag var inte vid min Leo när han dog. vet du hur HEMSK jag känner mig?

sv: japp, billigt o bra! Köper alltid schampo och tvättmedel m.m där! =)

Jag kommer ihåg när jag var kanske 6 år och jag följde med mamma för att avliva en av morfars hundar.

Det kändes inte hemskt då, jag tittade hunden i ögonen medan den fick sprutan tills den tog sitt sista andetag. Jag klappade den och hoppades att den skulle få en lycklig resa. Jag tror den var glad att få sällskap. Vem vill ta sitt sista andetag ensam med en främling?
Djur har med känslor.

När farsan avlivade sin hund var han med. Han är omänsklig när det gäller lugn i krissituationer. Men efteråt såg han ut som en alkolist med allvarliga pollenallergier. (Han grät, svullna ögon och röd näsa.)

Själv skulle jag aldrig klarat av det. När katten blev överkörd grät jag i två dygn. Beundrar verkligen människor som kan vara med.

ursäkta , men alltså om du hade varit skadad å nån bestämde att "nej det är för ditt eget bästa att vi mördar dig nu" ?

Nej djuren vill väl också leva ändå trots skador!

Har man tagit på sig ansvaret för ett djur (Hund, Katt, Kannin, Råtta, mm,) så sköter man om dom efter bästa förmåga och släpper in dom i sitt hjärta så när dom blir gamla och sjuka så lider man med dom men när den dagen kommer då det är dags att säga farväl till en livskamrat så är man alltid med till det sista andetaget.

Jag orkade inte sist det var aktuellt. Men min pappa klarar det alltid. Han avlivar dem själv, jag tror att han känner att det är hans plikt på något vis.

Nu sitter jag och tänker på en av mina föräldrars katter som dog förra hösten. :(

Jag och den katten hade en speciell relation. :)

självklart ska man vara med, jag har varit med på alla våra hundars sista stund, jag vet att hunden uppskattar sina närmaste människor med sig, tänk bara på rädslan hunden kan känna av att behöva vara ensam med veterinären, nej har man en gång tagit till sig en hund och levat med den i många år så skulle jag aldrig kunna lämna ifrån mig ett sista tack till den älskade hunden, det var ju inte så länge sedan min gammelgrå togs bort, jag längtar också och känner också ångest över att styra över livet

anonymjavel: Jag är för dödshjälp med ett säkert regelverk runt om. Jag har sett min egen pappa försöka ta livet av sig under vidriga omständigheter där sjuksköterskor och andra har hindrat han. Ett skadat djur i vilt tillstånd gömmer sig och dör långsamt. Som tamdjur har de inga möjligheter att själva bestämma. Madde hade dött för flera år sen om det inte var för den hjälpen vi människor gav henne. När jag först väljer att ha hund tar jag på mig förpliktelsen att handla efter bästa förmåga. Jag skulle aldrig kunna sitta och se henne lida mer än vad hon gjorde. Jag själv hade velat ha dödshjälp om jag mådde likadant, varför dö långsamt om man kan dö snabbt och smärtfritt?

Om du tycker att människan inte skall bestämma över liv och död när det gäller ett djur så måste vi låta bli att ha husdjur alls och låta de leva i det vilda så att de själva kan bestämma. Det hade varit det bästa i mina ögon, men det stämmer inte riktigt in på vårt samhälle i dag. De flesta husdjur hade inte överlevt helt enkelt.

Vara med! Jag skulle vilja vara med en älskad, oavsett djur eller människa i deras sista stund i livet. För att de ska vara säkra på att de är älskade och inte ensamma. I de fall man inte kan eller vill vara med, tror jag tyvärr man ångrar sig efteråt. För sorgebearbetningen är det bra att "se" döden så att man lättare kan förstå i stället för förneka.

Robert: Ja, man blir väldigt glad för de.. Jag tänker på Madde ofta, ibland med glädje, ibland med vemod och sorg. Men hon gav mig otroligt mycket!

Usch vad jobbigt. Vi har nyss skaffat en liten (STOR!) hundvalp och bara tanken på att behöva avliva honom gör mig tårögd. Det är ju liksom en familjemedlem. Jag skulle nog vilja vara med till slutet men jag vet inte om mina känslor skulle klara det, dock så tror jag att jag ångrar mig om jag inte är med.

Nej usc, byt ämne snart kommer tårarna!

Jag tog bort min älskade rottis tjej för tre år sedan. hon var bara sex år. Men när jag fick henne när hon var ett, hade hon vart i 4 olika hem redan och, blivit behnadlad som en slagpåse och var helt otrygg. Jag blev hennes stöttepelare. När Luckys pappa gick bort mådde jag inte så bra och klarade inte av henne och en ettåring själv.. Det var det svåraste beslut jag gjort. Att inte lämna bort henne, utan avliva henne istället. Men hon hade redan börjat visa kosntiga tendenser (gnällde heeeela tiden och ylade så fort jag lämnade henne! vilket hon aldrig gjort förut) pga mitt sinnestillstånd. hon var aldrig agressiv, men var helt klart itne sig själv. Så jag valde att istället för att ryckas upp helt igen och bli ännu mer instabil, så fick hon somna in. Hon hade även ett bogfel som gjorde att hennes livslängd hade förkortats i vilket fall. Ville att hon skulle somna in medan hon fortfarande mådde någorlunda bra.´Hon led varje dag på slutet, pga hur jag mådde. Jag var med henne till hennes sista andetag och det ångrar jag inte!!

Visst är det jobbigt - maken var med när vår katt somnade in. Jag hade nog bara skrämt henne...
Usch - många år sen, men nu kommer tårarna i alla fall...
Kram

Fint av dig att vara med henne till slutet. Det enda djur jag behövt avliva var mitt marsvin när jag var 14, och med tanke på hur knäckt jag blev av det.. så kan jag knappt föreställa mig hur det hade känts ifall det var ett djur man haft sålänge att det blivit en del av familjen. Jag drömmer än idag drömmar om mitt marsvin, och det säger väl en hel del om hur mycket avlivningen påverkade mig.

Men som du säger, vissa djur behöver avlivas, för det andra alternativet är för grymt helt enkelt.

Svar: Jo du har säkert rätt. Det är inte lätt att se någon som en ny person med nya egenskaper, utan man ser bara allt det gamla.

Fast det är ju tråkigt ändå... Att vi människor klamrar oss stenhårt fast vid besvikelser och destruktiva vanor, när vi istället borde stötta varandra och aldrig sluta tro.

Jag har insett att JAG slutade tro på mig själv eftersom ingen annan trodde på mig. Det har varit en väldigt lång och gropig väg till självförtroende och självkännedom pga det.

Men i slutändan är det upp till en själv. Vad andra tror eller tycker borde inte spela någon roll, men för många betyder stöd allt. Utan det klarar dom inget.

GODMORGON (hoho säger tjejen med världens värsta dygnsrytm)

Jag och min syster avlivade våran katt för ett år sedan, som vi hade haft ända sedan vi var kring 6 år. Det var riktigt jobbigt, han var verkligen världens finaste.

Jag skulle aldrig låta honom gå igenom det själv. Nej, fy tusan. Även fast det var ruskigt jobbigt, så gjorde både min syster och jag rätt val.

Absolut att man ska följa sin vän till sista vilan. Tycker det är ens skyldighet som ägare att göra det oavsett om man är fruktansvärt ledsen. Tror det är värre för djuret att ngn annan är med . Jag har själv varit med när min förra hund avlivades efter en längre tids sjukdom. Kan inte säga att jag var lugn. Tvärtom, jag grät som ett barn, men hon la sitt vackra huvud i mitt knä, gav mig en slick, sen somnade hon med en suck. Tror hon ville ha mig där. Jag var ju hennes trygghet. Fasen nu börjar jag nästan gråta igen. Kram

Jag hade aldrig några djur när jag var barn. jag ville ju ha en ko men mamma tyckte att grannarna skulle bli arga(vi bodde i en hus med 5 våningar o 40 lägenheter).
Nu har ju våran dotter fått en hamster och den har levt alldeles för länge enligt djuraffären. Jag har tänkt på det ofta hur jag kommer o reagera och hur Carmen Ly kommer o reagera när hamstern dör. Och ska man begrava honom eller vad man skulle göra ? Nu behöver man väl inte gå till veterinär med honom. Men jag skulle nog följa med om det skulle behövas tror jag. Fast man vet ju aldrig i förväg.

Jag har funderat mycket på det. Jag äger ju fortfarande min ponny Santana, även om det inte är jag som tar hand om honom nu längre.
Hästar dör sällan "av naturliga orsaker" utan brukar oftast avlivas. Saken är att hästar får ingen dödlig spruta, man skjuter dem i huvudet. Och nej, det skulle jag aldrig klara av att se. Men jag skulle vilja vara där tills precis innan dess, så jag fick se honom och prata lite med honom en sista gång.

Brukar inte hända så mk den dagen. Händer det något när jag klipper mig får hon sota för det, det är en familjemedlem XD

När min dotter föddes, för 30 år sedan, hade jag och hennes mamma två katter. Den ena katten kunde inte låta bli den lilla bebisen utan var ständigt där och petade och t.o.m. klöste. Vi försökte lämna bort katten men utan resultat och till sist var enda utvägen att avliva katten eftersom vi inte fick någon som kunde ta den.
Jag följde med till veterinären och såg till att det gick "rätt" till. Efteråt, när jag kom ut i veterinärens väntrum var jag förkrossad och grät strida strömmar av tårar.

Jag satte mig på en stol bredvid en matte med en Grand Danois med benet i bandage. Hunden tittade länge på mig och haltade sedan fram till mig och slickade tårarna från mitt ansikte.
Jag glömmer det aldrig.
Jag älskar dom. Djuren.

Jag grät när jag avlivade en av mina kattungar när jag var liten. Kunde inte hålla tillbaka fast jag var så allergisk mot den.. ..som tack bajsade den ner mig när kroppen gav upp.

Det blev inga fler kattavlivningar.. ..min andra katt dog lungt och stilla en naturlig död när hon hade blivit 19 år (tror jag det var)..

<3 Smulan <3

sv>> tack så mkt för din kommentar :)

åh :/ på tisdag ska vi avliva en av våra hundar. Hon är 13 år gammal och känns som om hon gått på övertid länge. Men visst är det jobbigt att bestämma när en varelse ska dö. Jag sku aldrig orka vara med just nu pga av att min katt dog för nån månad sen och en gång till sku bli för mkt. Men hon kommer ha en av våra familjemedlemar med sig till slutet så det känns endå bra.

Sv: Hahaha, förlåt, det var bara på skoj och det framgick nog tror jag;)

Peter: Din kommentar rör mig djupt. Du är helt klart en djurälskare!

sv: Jo, jag tänkte faktiskt kasta den på någon.. ..men missade. True story.. Ninja-reflexer på offret! Nästa gång kastar jag bakifrån:)..

Sv: Nej, inte första, men det kanske får lov och vara sista gången...? :)

jag hade en gång en katt i 16 år, som jag fick avliva pga bihåleinflamation. att gå in i det där rummet på djursjukhuset men en vän, familjemedlem och känna hjärtat sluta slå är en av de tuffaste sakerna jag gjort. efter det kände jag, som kanske många andra gör, ''jag ska aldrig mer skaffa ett djur''..haha, och här idag sitter jag med två maine coon katter, en ragdoll katt och en dvärgspets hund. dom lägger sig så varmt om hjärtat.
tack för en otroligt bra och rolig blogg.
kram från alla oss

När vi blev tvungna att ta bort vår hund för ett par år sedan så satt jag, lillasyster, mamma och uppfödaren (en ingift släkting till oss) med i rummet. Alla var helt förstörda och såhär i efterhand kan jag se att det kanske inte är det ultimata, men jag tror ändå att Bimbo var glad att hon fick somna in med oss närvarande. Även om vi grät och även om hon inte kunde trösta oss som hon brukade. För hon såg ändå lugn och trygg ut.

Och jag är glad att jag fick vara med.

min älskade livkamrat gick bort för 1 år och tre veckor sedan. det är det värsta jag varit med om, ever. men det kändes rätt innerst inne att låta henne gå, fast makten över livet är läskig. självklart, att vara med till slutat är en självklarhet för mig så länge man inte skapar obehag för hunden i sin sorg :)

har nu en flatte - golden blandis själv, :d underbar, dock har en border collie varit med någonstans i den leken oxo ;)

Så fin hon är (var) Madde. Jag har aldrig varit med när något djur avlivats men min senaste katt fick flytta till min mormor och han behövde sen avlivas men det gjorde hon då vi va här. Hade jag haft kvar katten hade jag nog viljat vara med men jag är inte säker.

Vi har haft en del katter genom åren. Det blir tyvärr lätt så när man bor på landet och det finns skördetröskor, råttgift m.m. Men jag har aldrig klarat vara med och avliva någon av dem, känns för hemskt, det är ju ett liv man tar, även om det är det bästa för djuret!

Jag satt bredvid min hund på golvet när hon dog. Hon hade bara hosta och var slö när vi tog henne till veterinären, visade sig att hon hade vätska i lungorna och de kunde inte få ut den så. Hon fick sitta med syrgas. Kändes inte bra, hon gillade inte att få det i nosen. Tror det bara gjorde allting värre för hon blev säkert stressad.
Men jag är glad att jag var där med henne, fick sitta med henne i famnen en sista gång. Snart ett år sen nu. Tiden går fort, saknar henne fortfarande otroligt mycket ibland.
Men ja, jag hade absolut velat vara med om jag skulle bli tvungen att avliva någon av mina nuvarande hundar.

Om jag någonsin behöver avliva ett av mina djur så ska jag vara med till det sista andetaget. Hur jobbigt det än känns så ska jag vara där! Aldrig att jag vill lämna mitt djur med främlingar den sista stunden i dess liv.

Usch, så fruktansvärt jobbigt att mista sitt älskade djur! :(

Min tanke är så här: Jag känner att jag skulle vara skyldig Bessie att följa med! Jag har följt min pappas sista andetag, så då borde jag kunna göra samma för min hund. Men det är MIG jag skriver om.. ingen annan.. Respekterar fullständigt om man inte vill/orkar vara med.. Och jag vet ju inte hur jag egentligen känner förrän den sorgliga dagen kommer.

Hon var så vacker, din Madde!!!

Jag hoppas att när det blir dags för Higgins att han får sluta som mina kompisars hund. Han bara somnade in helt lugnt en kväll utan att ha varit sjuk innan. De behövde inte ta något beslut, Rusty gjorde det åt dem.
Förhoppningsvis kommer Higgins att vara med mig flera år till, men när den dagen kommer om blir det så att jag måste bestämma kommer jag självklart att vara med honom till slutet. Bryta ihop får jag göra efteråt.

Jisses,det känns i hela hjärtat när jag läser ditt inlägg.Jag gråter fortfarande stora tårar titt som tätt efter våran kille Baloo som fick somna in 23 oktober.Jag blev chockad över mina egna känslor,vilken panikångest!
Vi valde att lämna honom utanför till veterinären,dels för att vi varit där flera omgångar dagarna innan (och flera gånger under sommaren).Så vi intalade oss att han inte skulle tycka det var konstigt denna gång heller. Hade vi följt med in hade jag nog svimmat av sorg,jag klarade helt enkelt inte av det.Vilket jag givetvis haft massa ångest över.Men hellre så än att han fått känna min enorma sorg,panik och hysteri det sista han gjorde.Istället fick han somna in i en lugn famn.När vi var ledsna så hoppade han upp i knät och la tassarna på var sida av huvudet och "kramade" den som var ledsen så vi visste att han skulle känna av att allt inte stod rätt till.
Någon kanske tycker det är fel att göra så.Men jag kan lova att trots att jag inte var med när han somnade in älskar jag honom så otroligt mycket.Och jag skulle ge vad som helst för att få krama honom igen!Nu rinner tårarna för fullt...så nu kan jag inte skriva mer :(

Jag var med när vår hund skulle avlivas. Kändes inte rätt för mig att han skulle komma till en ny miljö, till en person han inte känner och sedan lämna honom där. Känns inte som man vill förvirra sin vän det sista man gör.... Kommer att göra det igen om det blir aktuellt med nuvarande hund. Trevlig helg!

När min första hund Olga (som jag har växt upp med, hon blev 13, jag var 12 när hon dog) fick problem med höferna samt eksem var vi tvugna att fatta ett jätte jobbigt beslut. Eller snarare så var det pappa och farmor som gjorde det, dom vuxna i sammanhanget. Vi kunde medicinera mot båda, men bara med en medicin åt gången eftersom att dessa tog ut varandra. Eftersom att vi inte ville att hon skulle ha ont eller lida så valde vi att låta henne sommna in. Allt var jätte fint, vi hade en stor middag hemma med Olga som huvudperson. Hon fick äta hur mycket kyckling som helst och när det var dax så kom min bästis mamma över (som är veterinär) och gjorde det på en filt i trädgården med mig och pappa och farmor närvarande. Det blev ett riktigt fint avslut för henne, tvekar inte en sekund på att göra samma sak för min sötnos Hilma :) Man är med dom hela vägen, för dom har alltid varit med en själv. Nu fick du en liten uppsats här, haha :P
Kram <3

jag saknar madde otroligt mycket. jag tönker på henne jämt och på nästa gpng jag ska möta er på er runda, men kommer snabbt på mig själv att det inte kommer bli så, men försöker att minnas all den glädje hon gav och alla det goda minne man har med henne. jag skulle viljat vara med när madde tog sitt sista andetag egentligen, men du den närmsta skullle absolut vara det. ta mig absolut inte fel:) du förstår nog vad jag menar.:) madde kommer för all evighet att leva kvar i mitt hjärta och minne. jag älskar dig maddis <3

Vi fick lov att avliva vår älskade hund, Spike, föra året. Han blev 10 år.
Det var jobbigt, riktgt hemskt först, men ett rätt beslut eftersom han hade svåra ryggproblem och bara skrek.... Varit dålig länge och till slut fick vi lov att ta beslutet.Jag ocj mannen var med hela tiden. Satt med hans huvud i mitt knä, det var jobbigt men samtidigt lugnt och fint.
Han fick först lugnande och märkte nog knappt av den söutgiltiga sprutan.
Oj, vad vi grät. Mannen klarade inte av att köra bilen hem så det fick jag göra.
Fy så tomt det var att åka hem utan hund, vår livskamrat.
Men nu har vu ju vår käre ruffstufs, Daisy hos oss. Vår andra ögonsten.
kram på dej

Usch, blev helt tårögd när jag läste detta inlägg.
Det finns många som tycker att jag borde avliva min katt, min älskade katt! Och jag vet att hon inte mår 100% bra, men hon mår så mycket bättre nu än vad hon gjorde innan! Känns som om jag tagit hand om en hittekatt nästan.. men saken är den att hon bott hos min pappa, som numera bor på demensboende. Hon blev inte bra omhändertagen "på slutet" när hon bodde med honom i lägenheten. Vi skaffade henne när jag fortfarande bodde hemma, när jag var 14 ungefär. Och sen fick jag "tillbaka" henne!

Älskade Bella. Hon är över 11 år nu. Och hon är lite stressad och kissar inne i min soffa och på mina mattor och i min säng, visst ska man inte ha det så, det är skitjobbigt!! Men jag skulle aldrig aldrig kunna klara mig utan henne, hon är ju det bästa jag har! Förstår inte att man kan älska någon så mycket (som orsakar så mycket skit, också..). Om jag skulle tvingas avliva henne eller göra mig av med henne så skulle jag nog gråta varje dag resten av livet. Jag skojar inte! Jag älskar henne verkligen. "Men det är ju bara en katt!" BAH!

Kram på dig och fina hunden!

Jag var med när min älskade Maja kilade vidare ( border/spaniel) för ca 1,5 år sedan va sjukt jobbigt när trilla ihop i mina armar men vad gör man inte för den man älskar? Däremot när jag tog bort min häst för ett halv år sedan var jag inte med. Det är betydligt blodigare så jag backa ur å stod bakom lastbilen så jag såg inget men var ändå där.

Jag var aldrig med när vi avlivade Faxe, det kändes rätt då för stunden men sedan fick jag ångest över det. Men nu vet jag att det var rätt beslut. Mamma var med honom, de var hennes hund. Men om det hade varit Chamira (hästen) så hade jag velat vara med, hon är ju ändå 110% mitt ansvar! Jag tror man växer med den uppgiften, man vill finnas där för dem vid sista andetaget.

Det är ett svårt ämne detta..
Personligen följer jag alla mina djur på sista resan, två älskade hundar och två katter..
Å visst är det tufft.. känns ju som att slita hjärtat ur kroppen på en. Det som har vart "skönt" för mig är att det har varit dags! Hundarna var gamla å hade blivit sjuka, så där var det ingen tvekan om saken.
Hade jag kunnat, skulle jag helst ha skjutit de själva i skogen under en lugn promenad, men.. har varken vapen eller nån form av licens, å viktigaste av allt- de personliga känslorna skulle nog hindra mig från att göra det på ett bra sätt. Å veterinär är jag inte heller så jag kan ta bort dem hemma...

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om att inte följa sina djur då det är dags.
Kanske är rätt att inte göra det om man bryter ihop och gör djuret mer ängsligt.
Jag har haft fördelen att ha praktiserat en hel del hos veterinärer under skoltid, vilket gjorde att när jag kom dit med mitt förta djur som skulle avlivas så visste jag hur det hela skulle gå till.
Kunskap gör att man blir säkrare, eller i alla fall slipper oron över hur det ska gå till.

Nåväl... Ta hand om era pälsänglar..
Å till "anonymjävel" tror ja kommentatoren kallade sig: Är det bättre att medicinera och operera ett djur i det oändliga? trots att man vet att det bara förlänger lidandet i slutändan?
Döden är inte värst...

Hade gott... // Revliz

jag tror nästan det är värre att inte vara med... för då vet man vilken tid djuret avlivas och tänker "nu händer det". När våran förra hund avlivades så var jag hemma och efter dom hade åkt till vetrinären så tog jag med mig min katt och gick och la mig och sov och när jag vaknade några timmar sen så visste jag att han var borta.

9 månader senare när min katt blev dålig och blev tvungen att avlivas så var jag med hos veterinären. tårarna rann lite men jag var endå lugn.det var inte förens vi kom ut på parkeringen som smärtan kom och sen hade vi 10 minuter hem och när vi kom hem så gjorde det ännu mer ont. (3 år har gått och jag blir tårögd av att skriva det här)

När min morfars hund avlivades i somras så visste jag inte om jag skulle vara med vid avlivningen eller inte (han avlivades hemma) men så fort jag träffade hunden så kändes det enda rätta att spendera den sista tiden med honom.

Jag har varit med vid 3 avlivningar (min katt, mormors katt och morfars hund) och varje gång inbillar jag mig att de ska gå att se när själen lämnar kroppen.

Hur jobbigt det än är att förlora sitt djur så är det nästan jobbigare att se djuret ha ont.

Att vara med min Hera när hon gick bort var det finaste men jobbigaste stunden i mitt liv. Just av den orsaken du skriver att det var jag som bestämde att hon inte skulle få leva vidare.Även om hon inte skulle ha haft ett bra liv. Hon var inte ens gammal, bara 13 månader....
Känslorna kommer tillbaka när man tänker på det, men man får försöka minnas allt bra!
Det var mycket bra det du skrev att man ska nog inte till varje pris vara med, bara om det lugnar hunden. Inte av egoistiska orsaker.

Jag ville vara med min älskade kanin in i det sista men på grund av hans ålder hade han extremt tunna blodkärl så det var svårt för vetrinären att ge honom den dos han behövde för att somna in helt så mitt i allt blev jag utskickad och det var nog det värsta jag varit med om. Men jag fick ju trots allt vara med tills han inte kände någonting längre och det är jag glad för.

Jag ville vara med min älskade kanin in i det sista men på grund av hans ålder hade han extremt tunna blodkärl så det var svårt för vetrinären att ge honom den dos han behövde för att somna in helt så mitt i allt blev jag utskickad och det var nog det värsta jag varit med om. Men jag fick ju trots allt vara med tills han inte kände någonting längre och det är jag glad för.

när jag var 17 år hittade jag mitt föl i hagen med bruten has, vilket ledde till direkt avlivning..
absolut det jobbigaste och värsta jag varit med om i hela mitt liv, men jag var där och hade hennes huvud i mitt knä (hon var så smart att hon insåg att det skulle göra mindre ont om hon lade sig ner) till veterinären kom.
även om det var fruktansvärt jobbigt skulle jag inte kunna tänka mig att ha gjort det på något annat sätt, hon var min älskling och jag ville vara där för henne til' the end.

Jag har varit med när min katt avlivades för att hon var sjuk, och det är jag glad för, för hon var vettskrämd så jag hoppas o tror att jag gav henne lite trygghet hennes sista stund. (Din M var jättefin, förstår om hon är saknad) Sänder dig en MEGAstor kram!!

Har en 14 och ½ år gammal blandras hund hemma som knatar på och den dagen pappa säger; "nu får han somna in..", så vill jag ge honom det värdiga avslut han förtjänar, och jag vill också visa att det han gjort för mig, och alla andra som mött honom, har betytt oerhört för oss, så jag vill finnas där när han behöver det.
:)

jag var själv med när min första hund avlivades. hon blev 14 år, en basset griffon vendeen. min bästa vän! hon var gammal och sjuk och vi, -min familj tyckte att det var bäst för henne att slippa lida och ha ont. det gjorde fruktansvärt ont och se henne sakta somna in, men jag visste.. långt inne att det var för hennes bästa. och det var en självklarhet att jag ville finnas där, ändan till slutet.. går inte en dag utan att jag tänker på henne och det är snart 2 år sen min prinsessa fick somna in. och jag kan minnas madde som igår, som liten valp. när jag & egoina lekte med henne i trädgården. många kramar!

det beror helt på vad det är för djur. hundar och katter har jag inga problem med, men skulle aldrig velat vara med när en häst avlivas (bultpistol i skallen är inte den sista bild jag vill ha av hästen)

Vet du vad? Jag hade en exakt likadan hund ... en blandning mellan flatte och golden. Det är som att se min "Bimbo". Hon fick avlivas för drygt två år sedan då hon fått en tumör i juvret ... Har fortfarande inte kommit över det ... Kramar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: