När det inte är så självklart ändå
Hej Diana!
Som de flesta andra kvinnor tog jag det som en självklarhet att få barn när jag ville ha barn, men så blev det inte. Redan vid 19 års ålder gifte jag mig och slutade direkt med p-piller. När vi förblev utan resultat gick vi genom diverse undersökningar ett par år senare. Det låter så enkelt det där med "undersökningar", men några var rent av förnedrande både för mig och för min man.
Under tiden blev "alla andra" gravida, "alla andra" födde små gulliga bebisar och "alla andra" gick runt med barnvagn. "Alla andra" hann skola in sina barn och "alla andra" var det som jag så innerlig ville vara, en mamma. Jag önskade så stärkt att få uppleva att bära ett barn i min kropp, att få se och känna att min mage blev stor, att plötsligt få detta hemlighetsfulla uttryck som gravida kvinnor får när bebisen sparkar i smyg där inne. Jag önskade allt det så stärkt att jag inte kände mig som en fulländad kvinna. Jag kände att jag inte dög fullt ut, en känsla som inte går att förklara, för inte är det förnuftet som styr när man känner så.
Det kändes som på ett fotbollsplan där alla som spelade var kvinnor och den som gjorde mål var den som födde ett barn. Alla sprang förbi mig och alla satte bollen i mål medan jag irrade runt på plan. Det enda lyckosamma i det hela var att jag åtminstone slapp att ta en straff och sen bomma på målet (få missfall), den tanken tröstade jag mig med rätt ofta.
Sen var det alla dessa kvinnor som skällde och var otåliga med sina barn. Alla dessa kvinnor som tog sina barn för givet, alla dessa kvinnor som tyckte barnen var i vägen och som betedde sig som att det inte var deras eget val att få barn. Alla de kvinnorna hatade jag, jag tyckte de var så fruktansvärt otacksamma och mitt hjärta grät för vilken känsla de ingav sina egna barn.
Och sen efter 10 år med längtan, 10 år där jag gång på gång hoppades att mensen inte skulle komma, 10 år med undersökningar och en större operation, 10 år där jag den senaste hälften hade levt med vetskapen om att möjligheten var så liten att jag skulle bli gravid att jag kunde glömma den, efter 10 såna långa år så kom inte mensen. Jag gick en vecka över tiden och trodde det var pga nytt jobb och att jag höll på att flytta, men när jag kräktes en morgon kom tanken smygandes att kanske..
Och det var det det var, kanske var inte ett kanske, det var säkert! Pga alla omständigheter så fick jag noggranna kontroller och undersökningar och fick veta väldigt tidigt att Egoina var en Egoina och inte en Egon. Jag njöt, magen växte, jag växte, det rörde sig inuti. Jag låg i badkaret och både brösten och magen tittade upp över vattenytan. Jag kände mig fulländad, urkvinnan i mig vaknade till liv, allt föll sig så naturligt och det hela slutade med att jag hade turen att få föda mitt barn helt naturligt, jag fick vara medveten och närvarande vid min egen förlossning. Det var ett av livets mirakler och ett under av alla under.
Som ofrivillig barnlös så verkade folk runt om mig försöka bagatellisera det att få barn, precis som att det skulle trösta mig som inte kunde få. Det irriterade mig, men gjorde mig samtidigt osäker. Kanske det inte var en så stor upplevelse ändå, som jag trodde? Men det var det. Allt jag förväntade mig och drömde och fantiserade om blev uppfylld och varenda dag i över 21 år har jag tänkt på vilken lycka jag har fått uppleva och hur enormt mycket jag älskar mitt barn.
Alla som har barn och alla som inte har barn vet att det inte är någon dans på rosor hela tiden, det är ups and downs precis som med allt annat här i livet. Men ingen kan ta från mig att 10 år med en sådan längtan skapade en medvetenhet och tacksamhet som har gjort att jag har fått igen i mångfald.
Det ÄR stort att bli gravid, föda och få barn, det är det största jag har upplevt och om jag inte hade fått uppleva det, hade jag uppskattat det om någon hade låtit mig vara med när de själv födde så jag kunde få se och försöka förstå så mycket som möjligt.
Jag känner inte dig, Diana och vet inte riktigt hur du hanterar det hela och min mening med detta är inte att göra dig mer ledsen. Jag hoppas istället att du känner att du får en bekräftelse på att din längtan inte är konstig, för det är den verkligen inte. Hur man bäst hanterar det vet jag ej, jag tyckte jag aldrig lärde mig ett bra sätt.
Jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att du får uppleva samma lycka som jag har fått göra, på ena eller andra sättet.
Kram från
Egoinas mamma
PS! Att adoptera är ett underbart alternativ. Adoptionsprocessen och det att hämta barnet är som en graviditet och en födsel i sig, bara på ett litet annat sätt. Jag vill bara nämna det..
Vad fint! :)
Å så fint skrivet! Ja du har så rätt i att det är en stor ynnest och lycka att kunna få barn och definitivt ingenting att ta för givet. Och att inte behandla dem därefter, som den största gåvan av allt är vårdslöst och tragiskt.
Grattis till din skatt och lycka!
Kram på dej Em!!
Intressant inlägg. Det kan ju finnas många orsaker till att man inte får några barn. Det är tex inte alla som träffar någon att dela livet med.
Vad härligt att du fick din tjej till slut!
Usch, det är verkligen synd om dom som inte kan få barn själva. Klart att det är en gudagåva att få bära och föda sitt eget barn!
Jag längtar riktigt mkt tills det blir min tur!
Otroligt fint skrivet..!
Vilket fint brev du skrev till mig!
Det låter kanske helt fel, men det är skönt att veta att andra går och har gått igenom samma sak som vi är i nu. Man känner sig mindre "udda" då.
För visst tror man att barnet bara ska komma den dagen man tar beslutet om att man vill ha barn. Minns att jag innan sade "inte barn i december, vi får låta bli att försöka i mars". Haha, vilka tankar va? Idag hade jag kunnat gå igenom eld för att få ett barn, även om det så fyllde år 24 december. :)
Nu är jag nog i ett stadium då jag sakta börjat acceptera det faktum att det kanske inte blir några barn, även om det känns väldigt surt så känns det inte som jordens undergång. Men det kommer säkert att gå i vågor.
Härligt att din saga fick ett lyckligt slut, min kommer säkert att få det på ett eller ett annat sätt. Det är ju så mycket lättare att bli härskarinna över världen utan en bromskloss till baby... ;)
Kram och tack för ditt inlägg!
Diana: Om jag inte har helt fel så är det statistisk sett fler än 10% av alla par som är ofrivilligt barnlösa, så ensamma är ni inte.
Jag känner igen vågorna, men jag tror nog att det beslutet man till slut tar, det lär man sig att bli lycklig med. KRAM
Em... du är så jävla bra. fasen va ja gillar dig.
bra skrivet. tack. du är kanon.
Va bra skrivet, tror inte hon blir arg av dina kloka ord. Du skriver så bra! Anna
En annan tycker det är skönt att slippa föda barn. ;D
sv: Ja, förutom imorgon men resten av veckan så ;)
Robert: Ja, med den öppningen du antagligen har så skall du nog uppskatta att slippa.. ;D
Jag är personligen livrädd för att vara en av de där 10% just med tanke på att min högsta dröm är att få ett barn, låta ett barn växa i mig, och efter 9 långa månader få hålla miraklet i min hand, sniffa på barnets huvud, känna på de små fingrarna, hålla om de små fossingarna.. Det bara skriker i mig. Jag vill så gärna.
Och jag kan säga dig att i sommras när de trodde mina äggstockar var inflammerade grät jag mig till sömns, jag var så rädd, så rädd att kanske inte kunna få uppleva den där drömmen jag bär på. Att bli mamma.
Jag kan helt ärligt säga att tiden med Cazandra, från dag ett till idag har varit en av de bästa tiderna för mig, visst Isac med, men Cazandra fick jag ett helt annat band till, ett moderligt. Jag kan inte beskriva det. Men jag älskar båda så otroligt och vill uppleva samma sak fast med mina barn. Mitt egna kött och blod
Jag är glad att du fick uppleva det, och jag blev helt tårögd som läste när du spydde, de pirrade i hela kroppen och ansiktet slogs i ett leende, ibland blir det som man vill :)
Och Egoina är gudomligt vacker, du skall skatta dig lycklig!
Kram!!!
I min famn skall de självklart stå, inte i min hand... Hur litet barn tror jag att jag kommer få? Haha.
Vad fint skrivet och beskrivet. Det är stort och underbart att få barn, både den naturliga vägen och genom att adoptera. Min chef har ett adoptivbarn och jag glömmer aldrig när vi fick veta att hon och hennes man äntligen skulle få sin lille pojke. Hon grät och vi också. Senare köpte vi en stor låda full med barnkläder och när hon fick den grät vi alla igen. De hade väntat så länge och det var på vippen att de inte hann med. Pojken var två år när han kom och min chef förhörde mig hela tiden om Musonen som var ungefär lika gammal.
Ellis: Du skriver så vackert om det, jag har förstått innan när du skriver om barnen att du har de så kär och att dina moderinstinkter är redo "när som". För de flesta så fungerar ju allt som det skall. I efterhand kan jag tycka att de 10 åren gav mig möjligheten att uppskatta allt extra mycket, men jag önskar ingen att behöva vänta i 10 år ändå.
Em: Fast eran öppning brukar ju inte heller behöva öppna sig för storleken på ett barns huvud. ;D
Vad fint du skriver.
Det är verkligen ett mirakel att få barn, och jag själv är så tacksam över att jag fått 3 fina barn.
Lider med de barnlösa som verkligen vill ha barn, men som du säger så finns det adoption, tror faktiskt inte att det spelar någon roll om barnet är biologiskt eller ej. Man älskar nog barnet oavsett.
Kram
Vilket underbart brev, och så sant som det står. Barn är verkligen det bästa som finns. Det finns inte ens ord på all den kärlek jag känner till mitt barn, och hade jag kunnat, hade jag sett till så att alla som förtjänar att få ett barn skulle få ett, om jag så skulle behöva bära det i nio månader till dom. (synd att det inte är lagligt i sverige att vara surrogat mamma)
Sv: jag pratar också ofta, skäller, gråter och undrar. I bland tycker jag mig höra svaren inom mig, men om det är inbilling eller ej, har jag ingen aning om,men jag vill gärna tro att det inte är så. Men jag är nog lite knäpp också.
Stor kram Sarah
Ja men tänk om jag är en sådan som måste vänta 10 år också? Eller inte ens kunna få barn? Det skrämmer mig jätte mycket faktiskt!
Jag berättade det för mamma häomdan och hon skakade på huvudet och sade: Ähh du har TVÅ äggstockar, även om en skadas har du ändå en kvar och se på BlaBla hon fick ju cysta på ena och fick operera bort den, hon fick ändå en son! Var inte orolig Ellis.
Men de gnager ju där, speciellt när man är redo och vill så gärna-
Barn ska inte tas för givna, barn har rätt att bli älskade, barn är det bästa (och mesta....) man har i sitt liv, oavsett om man får vänta länge, adopterar eller blir gravid vid första försöket. Men den som väljer bort barn har också rätt att bli respekterade för sitt val, oavsett varför de tagit det.
Nej visst är man inte ensam i sin kamp, men när vännerna ploppar ut barn till höger och vänster så känns det lite ensamt. Dock så är bästa väninnorna jätte bra, där kan jag utan att skämmas säga "fy f-n vad orättvist".
Sv: Så du är synsk och min tavla kommer bli bra? Skönt att veta. Nu måste jag klura på alla bra råd och ta ett beslut om vad jag ska göra med den.
Otroligt sakligt skrivit. Bra!!!
Jag förstår att du älskar din Egoina över allt annat... ja det syns och känns.
Jag var ett sånt där barn de fick vänta på...
Mamma skulle fylla 42 när jag äntligen tittade ut, och då hade de ju mer eller mindre givit upp hoppet om att jag ( eller någon annan ) skulle komma.
Själv blev jag gravid direkt jag slutade med pillren, så det är verkligen olika.
Jag har ju inga barn men har varit gravid många gånger. Jag och min förra sambo blev ju med barn hela tiden men det blev missfall i 12:e veckan varje gång. De hittade inget fel och tillslut så orkade inte vi och förhållandet tog slut. Jag saknade länge "magen"...alltså känsan av att vara gravid. Nu är det så längesedan det hände så det gör inte ont i själen mer. Periodvis vill jag ha barn...periodvis tycker jag det tåget gått. Det är inte en stor sorg även om jag måste leva barnlös.
Brukar skämta när folk frågar varför jag inte har skaffat barn, med att säga att jag inte tycker om barn. De flesta blir tysta ett tag...andra undrar varför jag jobbar med barn om jag inte tycker om barn. Tillslut förstår de flesta att jag driver med dem :D
Britt: Jag hann på allvar tro att jag skulle leva utan barn, precis som du skriver och jag kände också att det inte behövde vara en stor sorg. Man anpassar sig och ser det positiva i den situationen. Hahaha! Skönt att du "sätter folk på plats" som kommer med frågor de kanske inte vill ha svar på.
sv: Glömde skriva att Travolta blev sur för att kompisen inte blev kär i honom och flyttade bilen.
Så väl jag känner igen mig i din berättelsen.
Är också en ofrivilligt barnlös. Har gått igenom allt det du berättar om. Alla som fick barn. Alla som frågade och tjatade när ska ni ha barn osv...
Har gjort en barnlöshetsutredning och gått igenom en IVF behandling på Haukeland sykehus, tyverr så blev det negativt resultat där.
Idag har jag funnit mig i att inte jag fick barn. Men det var en tuff tid. Nu har jag så många runt mig med barn så jag klarar mig bra. Nu när man har ett år kvar till 50 så vill jag inte ha barn heller. Men önskan fanns där när man var yngre.
Tack för att du tog upp det här med ofrivilliga barnlösa.
Stor kramen från mig.
Synnöve.
Sv: Godnatt och sov gott Em!:) Vi hörs imorgon! Kram
Vilket fint inlägg! Själv är jag adopterad och det är alltid lika mysigt att få höra om hur det kändes för mamma och pappa när de skulle iväg och hämta mig. :)
Sveler veit du det er noe vestlanskt snadder som får kjopt bland annet på fergene i Möre og Romsdal.
Dei finnes på sörlandet og, dem kalles lapper der trur eg.
Kjempe goe. Du må pröve å lage dem.
Klems igen :D
Så himla bra att din historia slutade lyckligt! =D
Tack! :)
Fint inlägg! Jag tycker så hemskt synd om alla som inte kan få barn fast de vill :(
Det är bra konstigt hur livet kan bli ibland.
Det var ett väldigt fint inlägg som du har skrivit. Man förstår att du verkligen har insikt i detta och vet vad du skriver om. Jag tror att du kan ge många tröst, bara genom att ha skrivit det här inlägget med hjärtat... Man känner att du är helt öppen i fråga om ämnet och det kanske hjälper andra som har problem... Du har ett väldigt stort hjärta Em... Kram
Instämmer med alla föregående talare.
Barn är en gåva oavsett hur de kommer in i våra liv.
nä! men det är jobbigt att stressa haha.
jättevacker berättelse alltså. aldrig sett på det hela ur det perspektivet!
Sv: urk... jag har fobi mot saker som kan vara för gamla. Jag kastar gärna saker innan de går ut, vill inte behöva lukta på det för att se om det är bra eller ej... då kan jag ändå inte äta det. Slöseri javisst, men jag är så äckelmagad.
Mycket vackert, starkt och kärleksfullt skrivet!
Min syster och hennes man hade försökt i över fem år att försöka få barn men dom fick hela tiden höra att dom tillhörde dom där 10% som inte kunde få. Dom beslöt sig för att testa provrörsbefruktning men det funkade inte heller. Dom testade en andra gång med samma resultat. Dom hade i princip gett upp hoppet om ett "äkta" barn och gick i tankarna att adoptera men dom bestämde sig för att testa provröret igen men under tiden som dom väntade på att FÅ göra den tredje inseminationen lyckades dom bli gravida den naturliga vägen. Nu går paret som inte alls passade ihop i väntans tider på ett andra barn. :D
gud vad vacker text =3
såg först inte att det va din blogg som jag hade hamnat på utan började läsa inlägget direkt och blev helt till mig när jag läste att du hade ett barn som hete egoina. mina tankar va då "WOW detta måste jag verklien printa och skicka till min favorit bloggerska. det finns faktiskt en som heter egoina!" men hahah sen såg jag att det va din blogg jag läste så jag behöver väl inte printa det nu antar jag =/ snygg din header har blivit föresten!
Janne: Tack! Din kommentar är också vackert skrivit! Underbart att de fick uppleva att få barn ändå och nummer två också? Roligt! God morgon! :D
Så vackert skrivet.
Vet så hur det känns o vänta o bli gravid och inte lyckas. Jag fick ju diagnos endometrios när jag var 15. Jag var ju jätte dålig ett tag o var inlagd och fickveta att jag inte kommer o få bli mamma. Som 15 åring tänkte jag inte så mycket på det. jag fattade inte riktigt. sen när jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän när jag var 17 blev jag ju inte med barn direkt och tänkte att de hade väl rätt. Konstigt nog blev jag ju med barn 1,5 år senare och fick carmen ly. När jag och mannen min träffades blev vi inte med barn i tre års tid sen miste jag tvillingar och efter det blev jag inte med barn. vi fick göra massor med undersökningar. mannen tyckte att det var väl lite pinsamt med allt. han har ju inga egna biologiska barn så han trodde väl att det var fel på honom. när vi då var mitt i försöket med provrörs barn blev vi gravida alldeles själv och fick våran Jessica. Jag måste erkänna att det var större o få henne än det var med Carmen Ly. Vi hade ju gått igenom så mycket, funderat så mycket och oroat så mycket. och precis som du säger alla fick barn runt om kring och man kände hur man började gråta varje gång man så en nyfödd bebis. Men trots min diagnos har jag ju fått tre underbara barn. Inte alla dagar som är roliga, men jag är så otroligt tacksam att jag har de.
Jag ryser, du skriver så fint om din väntan.
Jag har väntat barn 5 ggr, fött fyra friska flickor, Julius fick aldrig födas på riktigt pga av ryggmärgsbråck och vattenskalle. Jag hade även förmånen att få vara med när min dotter födde sin Roy.
så fint skrivit. :)
du sa att du gifte dig vid 19 års åldern, hur var det och om du hade fått göra om det hade du då gjort samma val idag? kram!
Fint skrivet! Modigt att dela med dig så mycket, starkt gjort!
Nu blev jag alldeles tårögd här... fint skrivet.
Åh! Jag sitter här med Alma i famnen och tårar i ögonen. Så fint skrivet! Och du har rätt om precis allting.
Jag valde inte att skaffa Alma (självklart ville jag ju ha barn, men jag hade tänkt vänta några år..) men trots att jag inte har haft det lätt så måste jag ändå säga att både graviditeten, att föda och att få hålla Alma i min famn och bara titta på henne är så magiskt. Känslan av lycka går inte att beskriva.
Jag vill också passa på att tacka dig för allt stöd som du har gett mig. Jag hoppas att du vet om vilken underbar människa du är!
*Många kramar! <3*
