En psykologisk rullstol

Mycket klokt sagt. Jag menar oavsett hur gammal man är så är man fortfarande barn i föräldrarnas syn. Har aldrig haft problem med "fel" tänk där, men det kan såklrt bero på at jag flyttade hemifrån vid 17 år. Så deras engagemang "på distans" har alltid varit välkommen.

Ja, åtminstone blir man inte fri förrän man inser det.
Ibland kan det vara lite jobbigt att bli behandlad som ett barn, och jag antar att det betyder att jag inte är helt vuxen. Fast jag förstår dem faktiskt oftast, jag har ju egna vuxna barn och vet hur det är.:)

Jag gillar att vara någons barn fortfarande. Mysigt att bli ompysslad. =)

Mycket klok sagt verkligen, håller med dig till fullo!!

Sv: Ja, det är jättekul att de läser bloggen och får se alla inlägg om Lilla Mu.:)

Ja, och ofta förstår man det bättre när man blir lite äldre, eller får egna barn. Man har ju alltid kvar den där känslan för sina barn, hur gamla de än är.

Hmmm, jag börjar se ett mönster som har hänt mer än en gång. När du har druckit whisky så kommer det en massa kloka saker ur ditt tangentbord, innan du har druckit kommer det knäppa funderingar. DU kanske ska vara nykter när/om vi träffas. ;D

Det är riktigt skönt att komma hem till föräldrarna just för att man blir bortskämd men man står inte ut allt för länge innan det blir jobbigt och påfrestande. Den beroendet vissa föräldrar har att behandla sina vuxna barn som just barn kommer jag aldrig att förstå.

Sv: Nu har jag ändrat i inlägget så ni förstår vad jag menar ;D

sv: Haha, hade du känt mej hade du vetat att rosa trams funkar inte för mej.. Så inget prinsess iallafall ;D

Janne: Det skulle vara rätt roligt att skriva ett inlägg i fyllan, men frågan är hur det hade känts dagen efter. Tur man kan ha saker liggande i utkast. :D // Mycket utav det barnen (oavsett ålder) uppfattar som att föräldrarna behandlar de som barn, handlar mer om barnens känsla än av att det verkligen är så. En gammal gubbe next door kan ge dig "goda råd" och du har överseende, medan om din pappa gör samma sak så "har han inte förstått att du är vuxen nu". Jag tror problematiken ligger väl så mycket hos "barnen" som hos föräldrarna.

Hahah, nej nej.. =P

Haha, nej....gissa på ;D

sv: ja jag ska tänka efter före nästa gång jag får för mig att släcka bloggen..;)

Det här går att utveckla och täcka in föräldrar som faktiskt inte bryr sig om sina barn alls...
Men...iallafall...

Sv: Jag fick sova ganska gott inatt! Jag är så glad! :)

Sant så... Fast min mamma är bra, hon kommer aldrig med moralpredikningar eller "jag vet bäst". Fast okej... hon och Batman kan vara väääldigt råa mot stackars mig ibland.

Det ligger nåt i det du skriver. Konstigt nog satt jag och tänkte på nåt sådant förut idag fast inte riktigt så förstås, men ja ja... :D

Det ligger mer i det du skriver än vad många inser tror jag. Jag kommer aldrig att upphöra att titta på mina barn som.... mina barn ;-)

Jag man förblir barn men de är jobbigt när man ska bli mamma åt sin egen mamma, har en mamma som blivit dement.
Men mina barn kommer alltid vara små barn :)
kramis

Godmorgon! Har du blivit morgontrött helt plötsligt? ;D

Gomorron! För mycket whisky igår?
:-)

klokt sagt. man blir nog alltid barn till sina föräldrar o söker bekräftelse tror jag.och det är nog tvärtom med, man är alltid förälder oavsett hur gammla barnen är

God morgon! :D

Är lika fundersam som de andra över din morgontrötthet. ;D

Robert: Jag med! :D God morgon!

...isånafall blev jag vuxen redan som 15-16-åring. Vilket kanske är delvis sant. Men ändå så känner jag mig som ett barn innerst inne, (och kanske inte ens så långt inne trots allt) även fast jag blir 26 i höst.. Bra inlägg, gillar uttrycket "psykologisk rullstol".. ^^

Oavsett ålder kommer jag ALLTID reta mig på pappa. Vi två är katt och råtta. Eller mer råtta och råtta som vill ha samma ost. Vi båda har ALLTID rätt, vi båda är dominanta och allmänt knas så vi bråkar hela tiden :P Men annars ÄR jag vuxen.