Hur vet man om man vet allt när man inte vet ut och in?

Vi påverkas väldigt mkt. Men jag tycker inte det är givet att man ska älska sina nära och kära så mkt som det krävs. Man väljer själv vem man vill vara nära och vem man vill ska dra dit pepparn växer.

Förstår att det måste vara ett svårt dilemma om det är nån man "borde" tycka om. Tror jag också skulle ha svårt att hantera en sådan situation oavsett vad som förväntas av en. De närmaste blir ju en del av en själv.

Tufft...

Robert: Ja, eller det som är tufft är att de INTE blir en del av en själv, när de borde va det. Känns som att man har ett handikapp och de som inte har det så själv på ena eller andra sättet förstår inte riktigt och ifrågasätter varför relationen inte fungerar. Då känns det som att det är en själv det är fel på, men så kanske det är också, vem vet? :)

Det är kanske bättre att uttrycka det på det sättet, ja. :)

Jättesvårt. Ofta sägs det att det är bådas fel om två träter men inte alltid kanske. Om den ena personen är väldigt "strulig" med allt är det svårt att skylla på den andre. :)

Man blir inte mamma/pappa/mormor/farfar/etc bara för att ett barn kommer till världen, det är en titel som man måste förtjäna för att det ska vara någon tygnd i det.
Blod är inte tjockare än vatten och jag skulle inte göra "vad som helst" bara för att det är en släkting. Nä, min kärlek och respekt måste man förtjäna.

Svårt det där. Jag skulle väl tro att om jag kunde svara mig själv att jag gjorde allt som stod i min makt att åstadkomma en förbättring, då skulle jag inte behöva grunna, grubbla, vara alltför bitter "efteråt".

å vad jag gillar blandningen på din blogg!
så länge du gör vad du kan nu så kommer du inte behöva klandra dig sen. inte ens om du kommer på en lösning för sent. inte ditt fel att den kom till dig senare än behövt ju.

Det är svårt det där. När det är en person man "borde" älska eftersom det är ens nära släkt. Men tyvärr väljer man inte sina föräldrar, eller syskon, men man kan välja sina vänner...

För mig är det tvärtom med min pappa känner jag. Jag har hela min uppväxt fått höra vilket arsle han är som inte tar hand om sina barn och jag har inte träffat honom sen jag var 7 år. Trots att han verkligen aldrig varit där för mig så älskar jag honom har bara roliga minnen från honom och önskar att jag kunde få träffa honom. Den dagen han dör kommer det göra ont. Jag tror faktiskt att de flesta automatiskt älskar sin familj innerst inne även fast det inte känns som det ibland..

Jag blir väldigt ledsen när nära dör som jag har ett band till och en relation men om jag är släkt med någon och inte känner denne, då bryr jag mig inte så mycket. Men nära o kära som jaghar en relation till, vännner, släkt, barn vad de nu är, då blir jag ledsen för att jag BRYR mig om personen, inte för att jag måste. :)

Anne: Även om man vet att man inte kan åstadkomma en förbättring i relationen kan man kanske ändra sitt eget sätt, sina förväntningar och tankar omkring den andra och för mig är konsten att hitta den vägen. Vissa människor har så lätt för att acceptera andra och köpa läget, andra har svårt för det och utesluter många i sin omgivning. Sen är vi många som är mitt emellan, men när det gäller det som borde vara viktiga relationer hade jag velat lära av de som är duktiga på att "köpa läget". Men HUR gör man? Så otroligt svårt för det måste vara en balansgång mellan att acceptera och samtidigt inte sälja sin själ.

Nej, jag tror inte att vi naturligt älskar våra närmaste, det är ett val vi gör. Blod är inte självklart tjockare än vatten, utan man måste i vissa fall göra ett aktivt val. Är personen i fråga inte av någon anledning´inte i ditt hjärta (och du i hans/hennes) så är det så. Förhoppningsvis kan kontakten ändå vara civiliserad. Krampådig!

Det där känner jag väldigt väl igen. Att man tittar bakåt lite nostalgiskt och undrar om man hade kunnat gjort på annat sätt i en relation som inte fungerade som man hade önskat sig.
Jag tror att man kunde gjort annorlunda, men är inte säker på att det hade blivit annorlunda. Anledningen till att det blev som det blev behöver inte alltid ligga hos den ena eller den andra (ja, ibland gör det ju det) utan i kombinationen av just dessa individer.
T.ex är det vansinnigt gott med Serrano-skinka och jättegott med gott med äkta vaniljsås. Två lite lyxiga och underbart goda saker, men tillsammans blir det väl sådär.
Är det skinkans eller vaniljsåsens fel?

Åh det är vid tillfällen som dessa som jag vet varför jag följer din blogg. Känner igen mig så väl i det du skriver.. det är väl självklart individuellt, men jag tror att vissa människor helt enkelt inte är "meant to be", oavsett om det gäller ens föräldrar, syskon eller lite mer distanserade relationer som kollegor etc. Ibland är det bådas fel och ibland bara den enes -energitjuvar är t.ex. väldigt duktiga på att förstöra relationer.
Ibland finns det kanske inte ens någon anledning, utan kan bero på så "enkla" saker som personkemi.. det är nog en av livets svåra prövningar!

Tror de som "gillar läget" helt enkelt tänker annorlunda. Släktskapet kommer i första hand och det andra i andra hand.

Allt annat än lätt. Kanske handlar det om att lära sig att leva med känslan av svek, smärta eller vad det kan röra sig om, att blunda och ändå ha kontakt. Man hittar sannolikt inte fram till den relation man en gång hade eller skulle önska sig, men man behöver inte tänka "jag skulle ha..." när det är för sent.

Det finns något som kallas "sorgterapi" om jag minns rätt, en slags "tomma stolen" övning man genomför med hjälp av en terapeut. Sorgterapi handlar inte nödvändigtvis om att man säger det man behöver få sagt till någon som är död, utan kan lika gärna vara till någon som gjort en illa.

Någon som står mig nära, DRÖMDE, att var det dags att gräva ner stridsyxan och tog upp en nära relation som varit död i mer än 15 år. Relationen blev ju inte en BRA relation, men gav ändå något, inte bara till min vän, utan också de som hon hade nära sig.

Men. Jag vet att allt detta är lättare sagt än gjort. Jag glömmer aldrig.

Jag säger aom de andra, man måste inte älska en person "bara" pga blodsband, men jag har inte alls egen erfarenhet av det, så det är svårt att sätta sig in i.
(Har inte riktigt tid nu heller, jag återkommer senare, kram!)

jag har en sådan.. som jag SKA älska men inte kan.
Vi har ändå en relation, vi pratar och ses och kan faktiskt ha roligt. Men älska.. nä jag kan inte säga att jag älskar denna människa.
Även när denne säger till mig att den älskar mig så kan jag inte säga det tillbaka.
Det är rätt trist, jobbigt. men så är fallet. Och i mitt "inte älska en närstånde" fall så ÄR det pga av den andre. Hur den varit.

Kram

Jag tycker inte heller att man måste "tvångs-älska" personer bara för att man råkar vara släkt.

Mycket intressant, jag har ungefär samma situation i mitt liv. Jag känner dock att jag måste återkomma till detta i ett senare inlägg ikväll eller i morgon, promise.. står just nu på språng..Kram

Så väl jag känner igen mig.
Har en sådan Ikkerelation till min far.
Har inte sett, pratat eller hört nått av honom på 40 år snart. Han valde bort oss när vi var små. Visst gör det ont! Visst funderar man på vad som gick fel... Många frågor, men så allt för få svar...
Jag vet att han idag sitter på sjukhem efter en stroke. För mig får han gärna sitta där. Kommer inte sörja när han borta...
Men frågan kommer alltid finnas där... VARFÖR?
Tack för att du tog upp detta viktiga ämne.
Kramen i regnet.
Synnöve.

Det värsta är att samhället sätter normer för vem man "måste" älska. När man sedan inte uppfyller dom "kraven" kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten.
Man måste absolut inte älska sina närmaste, fast man så gärna vill!
Det går inte att styra över känslor! Kram

Det är inte lätt att vara människa, minsann.
Det finns så många måsten och borden att ta hänsyn till att man många gången glömmer bort att ta hänsyn till sig själv och sina egna känslor. Det är sorligt när närstående relationer inte fungerar men långt ifrån ovanligt. Det enda man är skyldig till, enligt min åsikt, är att älska sina barn som man har satt till världen. Därmed inte sagt att dom är skyldiga att älska en tillbaka...

SV: Tack för din peppning, det betyder mycket! Kram!

sv: Ja jag tror det är migrän för jag mår jätte bra idag och jag drack knappt igår, de har inget med matförgiftning heller då jag åt potatismos innan jag somnade.

Åh kämpade med sepe inlägget från igår. Tog en evighet o publicera varje jävla bild...

Sv: Haha, du kan säga vad du vill om hur du trillade in på den bloggen... jag tror dig ändå inte! :)

Sånt där är jättesvårt.Jag förstår faktiskt mycket väl hur du känner dig, man får både dåligt samvete,sorg samt känner ilska för att det är som det är. Men man måste inte älska alla, det är ett givande o tagande i att älska. Ha en skön kväll!Kram

Mycket, intressant inlägg tycker jag. Personligen anser jag att det inte finns en "lag" för att älska någon man helt enkelt inte "klickar" med. Hade sådana familjemedlemmar som jag verkligen inte kunde stå ut med. När de dog så hade jag inte det minsta dåliga samvetet för mitt beteende. Men så är jag ju inte lika "djup" som du å jag funderar liksom inte så mycket. Egoistiskt kanske från min sida, vet inte.

Jag tycker inte att man måste älska någon, bara för att man är familj, men du har rätt i att vi får leva med ständigt dåligt samvete, för att normen säger att man ska göra det, ifall man nu inte råkar stå någon anhörig så nära.
Jag och min mamma var så olika som personer.
Jag tyckte inte illa om henne, utan älskade henne väl, men inte så som andra gjorde med sina mammor.
Jag var också så otroligt självständig, redan som liten, att jag inte behövde den där mammiga delen särskilt mycket.
Att man då inte älskar en förälder, som kanske gjort en illa på något sätt, är inte konstigt alls tycker jag.

Man behöver inte alltid lyssna på regler och normer. :D Som jag har förstått det är det bara godtyckliga saker som "en viss sorts" människor har bestämt att alla borde följa.

Det finns kanske en norm som säger att man ska älska sin familj och sina släktingar, men om någon i ens egen familj gör en illa tror jag de flesta har förståelse för att det inte fungerar. Det är kanske skillnad om man har en "vanlig" konflikt som båda är för stolta för att kunna lösa.

Gun: Du har rätt, men problemet är att om utomstående skall förstå och inte döma blir man tvungen att lämna ut mer information än man kanske vill och då fördömer de istället och tror man hör till den kategorin där stoltheten styr. Jag tror inte jag kommer ifrån det, men har nog accepterat läget. :)

sv: vilket kap! Vart var de röda skorna ifrån? Du skrev det säkert men jag blev förblindad av deras skönhet och missade det ;)

Vill först bara säga att jag tycker att du är otroligt duktig på att skriva, blanda olika ämnen med ömsom humor o ömsom allvar! Sen tror jag att man förtjänar den kärlek men får oavsett om man är släkt eller inte..många föräldrar (eller närstående) förtjänar inte att älskas tyvärr..sen kan det finnas utomstående som man älskar istället!

Det är fel att synen är att man SKA älska sina nära släktingar och att det nästan är tabu att säga att man INTE gör det. Kram!

Svar: Jag vidhåller (vilket ord) det jag sagt i kommentaren ändå. Du ska ALDRIG känner ångest, dåligt samvete eller vilka känslor det än kan vara. Funkar det inte så gör det inte det. Du vet att det finns inga "måsten" inte ens i ditt fall. Dessutom finns det något som heter "ge och ta" som b å d a borde ha i åtanke, definitivt inte bara du.

PS. Det blev lite kryptiskt, men jag tror nog att du förstår. DS

Som många andra tycker jag inte överraskande att det krävs mer än biologiska band för att man ska visa sig värdig den "titel" man har. Om du gjort det du kunnat, låtit dörren till dig själv stå öppen och inte avvisat någon som sökt din kontakt så har du gått den sträckan av ansvaret som är din - resten kan du inte göra något åt, resten är inte ditt ansvar. Visst kan man fundera över om man kunde gjort mer eller något annat - det ändrar dock inte det faktum att det krävs ett tillmötesgående från den andre personen och så länge det inte finns vilja att mötas så spelar det ingen roll vad du gör/inte gör....

Jag har på det stora hela haft väldig tur med mina släktingar. Vi är ett stort gäng kusiner, som alla komemr väldigt bra överens, och jag älskar dem allihop, på olika sätt.
Tyvärr har jag problem med min pappa. Jag skulle inte säga att jag inte älskar honom, för det gör jag egentligen. Men det är nog till stor del tack vare blodsband. Problemet är att jag väldigt, väldigt ofta att jag inte tycker om honom. Jag tycker inte om hans syn på invandrare, hur han pratar nedvärderande om kvinnor (särskilt inför mig, hans dotter), och även småsaker, som hur han (trots att han nu är närmare 60 än 50) fortfarande inte har lärt sig sociala regler och konventioner som jag lärde mig när jag var 15.
Hade det inte varit för blodsbanden så skulle jag förmodligen inte ha älskat honom. Det känns ibland som att jag älskar honom för saker som hände för snart 20 år sedan, när jag och mina syskon var små. För hur han var då. För då var han en underbar pappa. Innan vi fick se hans andra sidor, med frustrerande fördomar och andra svagheter.

Om man inte kan "älska", kan man ju iaf försöka komma överens och vara hyfsad mot varandra. "Älska" är ett starkt ord.

Jag förstår hur du känner det! Jag har också en person i min närhet som jag inte förstår mig på, jag känner att jag måste besöka personen men är alltid besviken eller på dåligt humör när jag åker hem. Aldrig frågor om mig och min familj bara prat om hennes o andras vardag, personer som inte jag känner. Har aldrig fått spontana kramar. Jag tror att det blir en lättnad när jag en dag inte behöver känna krav på att jag måste åka dit eller behöver kämpa för att få uppskattning för något jag gör.