Sånt inte alla vill prata om

Jag tycker du har en sund inställning som låter Egoina bestämma hur hon vill ha det när du går bort.

Jag gillar att gå runt och sätta mig på en kyrkogård eller minneslund när jag är lite nere men annars tycker jag inte det är så kul. För mig är döden oftast fel, speciellt om den drabbar ungt folk som absolut inte "förtjänar" det.

Att dö av ålderdom är en helt annan sak som jag kan acceptera.

Janne: Jag förstår hur du menar, om man tror att det är menat att vi skall leva ett långt liv på jorden, så kan man tycka att en som dör ung går miste om något. Själv tror jag att vår tid här beror på annat, att vi skall uppleva ett antal saker, lära ett antal saker och när det är gjort, så tar det slut. De som står kvar med sorgen skall uppleva den sorgen som en del av vad DE skall lära. (Blev det flummigt?)

Kyrkogårdspromenader är fantastiskt rogivande tycker jag. Finner lugn och harmoni där, dessutom brukar kyrkogårdar vara väldigt vackra.

Jag och Wilma brukar faktískt promenera på gamla kyrkogården inne i stan tillsammans då och då. Vi läser på stenarna och funderar på svunna tider, räknar på hur längesedan personen levde, läser om yrken och pratar om livet och döden. Brukar vara skönt att gå där tillsammans, Wilma frågar till och med om när det är dax för nästa promenad.

Döden är inget som direkt skrämmer mig, varken att tänka på eller prata om. Dock får jag ångest om jag tänker på att mina barn faktiskt kan ryckas från mig...

Jag sagt hur jag vill ha det till folk. Men mitt ända "krav" är att jag inte vill kremeras, dvs jag vill ha jordbegravning, sen vill jag ha en snygg ordentlig sten med blommor vid.

Resten är up to the living!

Nä det var inte flummigt. Du har en fin tanke om döden som jag önskar jag kunde köpa men det går inte. Jag har mycket svårt att se hur barn, unga människor eller höggravida kvinnor kan ha lärt sig allt dom var sänt här att göra.

Ängeln var vacker. Om du går förbi där igen, testa att sätta dig ner på samma nivå och ta kort på den med buskarna som bakgrund.

Janne: Fota ängeln: Då måste jag träda in på själva gravplatsen, graven är rätt stor. Kanske.., men det kändes fel just den dagen i varje fall. // I och med att jag tror på reinkarnation, tror jag att vi vissa gånger blir snabbt skickat till ett nytt liv för att det är någon vi behöver för att utvecklas vidare på andra sidan. Jag har full förståelse för att man inte klarar av att köpa den tankegången när man tror annorlunda. Dessutom har jag nog valt att tro som jag gör just för att det ger mitt liv mening och när det kommer motgångar kan jag se det som en utmaning, istället för att livet enbart är jobbigt. Det är rätt bra att kunna välja vad man skall tro. ;)

Vad lustigt, jag trodde jag var ensam i världen om att älska kyrkogårdar.

Jag vet hur min mamma vill ha det, men har ännu inte bestämt mig för vad jag vill.. det spelar inte så stor roll. Jag själv kommer ju må jättebra på andra sidan och inte bry mig så mycket om skalets viloplats =)

Jag har faktiskt gått till min farmors grav flera gånger när jag var yngre och suttit där och pratat med henne, hehe! :)

Och visst är bilder i s/v vackra, love it :)

Kyrkogårdar gör mig ledsen, jag klarar inte av det. Jag vill bara bort. Döden har med sorg att göra, att man förlorat några man hållt kär och så går man där, och lever... De inte kul för mig. Veta att de är under jorden och jag ovan.

Sist jag var på en kyrkogård var på Emanuels 6 månaders dag som död.. 1 år klarade jag inte av. Det känns för mycket....

Det är fint på kyrkogårdar..

Haha, bajs. Jag råkade tydligen klicka iväg kommentaren innan jag hann börja. Det är felet med att ligga i sängen med datorn. :P

Jag känner att jag vill kremeras, antagligen för att jag vet lite för mycket vad som händer med kroppen efter döden. Tror att jag har sett lite för mycket på CSI och såna serier. Maskar och förruttnelse äcklar mig och jag kan inte tänka mig att den kropp som har burit mig genom livet sedan ska gå igenom det.

Jag vill helst kremeras, men egentligen, spelar det någon roll? Men jag tycker det låter lite läskigt att ligga under marken så länge med alla kryp!

Jag gillar oxå att promenera runt på kyrkogården. Kolla namn, titlar och hur gamla de blev. Tyst och lugnt och rogivande. Visst funderar man ibland hur man vill bli begravd. Det mest förvirrande är vart, när man flyttat till en storstad så känns det inte lika självklart vart man vill vila som om man bott kvar i sin uppväxtstad. Hoppas på många år till den stunden så inte direkt diskutterat det med någon. Men kanske inte så dumt!?

Jag går gärna omkring på kyrkogårdar och bara finns till. Läser lite på gravs´tenarna och fantiserar. När dottern var liten (hon är 39 nu)var hon med och helt plötsligt lyste ögonen upp och hon sa:
-Mamma, titta så många sandlådor och var på väg att hoppa i en. Som tur var hade jag långa armen med och fick tag i henne mitt i språnget.
Svar på din fråga: Jag ska ligga i minneslunden så kan barn och barnbarn komma dit om och när dom vill utan något som helst tvång. Det räcker så gott att jag är högt älskad av dom nu!
Ha en fin lördag!

Jag vill att mina efterlevande ska göra det som känns bäst för dom. Jag är ju död då, så för mig spelar det ingen roll. Men för de som är kvar i den stora saknaden är det viktigt att bearbeta sorgen på olika sätt, så dom ska göra det som känns bäst.

Jag gillar också att vandra runt på kyrkogården. Lägga en liten blomma vid lillebrors grav, och en vid farfars. Gå omkring och fundera på hur den där människan kan ha varit, känna av mysigheten. Stillheten som inte finns någon annan stans.

Jag är bara femton år, men funderar - det gör jag!

Tack så mycket. Hoppas du har haft en bra dag, kram

Får alltid ro där oxå

Sitter ofta och talar med min olyckssyster Elin. Tankar, ventilerar och får ny kraft!

sv: Jomen det tror jag att hon är, i hela idol så struttade hon då omkring på ett par klackar! men hon hade nog smuttat lite för mycket på champagnen!;)

Jag hade den där diskussionen med mina föräldrar när jag var 5-6 år & hade dödsångest & precis förstått att ALLA en dag kommer att dö. Jag frågade hur dom ville begravas, vilka som skulle få komma på begravningen, vilken musik som skulle spelas och vad vi andra skulle fika efteråt. haha Men faktiskt så känns det jätteskönt att veta det :)

Kyrkogårdar är vackra. Rätt kul att titta på gravstenar också. :)

Robert: Ja, eller hur? Särskilt familjegravar. Jag räknar ut åldersskillnaden mellan makarna och ser vem som levde längst etc. Konstig hobby kanske, men det är fridfullt och skingrar tankarna. Jag kopplar av helt enkelt.

Jag vill kremeras och att min aska ska spridas i havet. På så sätt är dte väldigt enkelt att vara nära mig och Rebecca skulle vilja det. Jag finns ju i alla hav. Hon slipper också en grav och allt vad det innebär med måsten. Jag har bestämt men enkelt för henne.
Självklart har vi pratat om det, flera gånger.

Jag känner mer så som Janne skriver i sina kommentarer, att det bara känns orättvist och fel när unga människor och barn dör ifrån oss. Men så tror jag inte på reinkarnation heller, och inte på att vår tid på jorden är förutbestämd.
Däremot har jag inget emot att gå på en kyrkogård, utan tycker också om det.

Om man vill låta det efterlevande bestämma om begravning etc är det bra om man har talat om för dem tydligt att det inte har någon som helst betydelse för dig vad de bestämmer, annars kan det vara svårt och skapa dåligt samvete och funderingar på om man gjort allt enligt den avlidnes önskan eller inte.
Ofta underlättar det för de anhöriga om det finns nerskrivet hur man vill ha det, så slipper de undra.

Kyrkogårdar är fint men jag besöker dem inte särskilt ofta! Jag tror oxå att man är här för att lära sig o bli fulländad till Nirvana (buddistiskt) men samtidigt är jag livrädd att det ska hända mina barn något..det vill man ju inte!

Jag har berättat för min familj vad jag vill att de ska göra med mig om jag dör innan dem. För det första har jag anmält på donationsregistret att de får ta vad de vill som de kan ha nytta av. Jag kommer ju inte ha någon användning av det i alla fall. För det andra har jag sagt att jag vill bli kremerad. Vad de sedan vill göra med askan är upp till dem.

Jag gör precis som du svarade till Robert :) Kollar åldersskillnaden och så. Älskar att strosa runt på kyrkogården och bara kolla läget. "Hälsa på" släktningar, unga tjejer och killar som tyvärr lämnat oss för tidigt, bortgågna patienter.. Det är skönt att bara få vara i lugn och ro :)
Kramar

Jag gillar också kyrkogårdar. Hur det blir efter min död har jag inte pratat med någon om - det har liksom aldrig kommit på tal men det är absolut inte något som jag inte kan prata om!

Jag går gärna på kyrkogårdar och tänker och funderar, läser på stenar och fantiserar om deras liv. Jag har berättat att de är upp till mina efterlevande att de får bestämma, känner de att de vill ha/behöver en grav att gå till så får de naturligtvis ha det, men för min del kan jag gärna kremeras,samma sak med begravningen, det är deras behov och känslor som är viktiga, jag är ju inte kvar. Har talat om mina önskemål om donation och var kortet ligger i plånboken. Däremot - den som kommer med något annat än vita blommor ska jag spöka för... (älskar vita blommor... ;-D)

Mannen vill att hans aska ska spridas på motorvägen. Han har gjort en testamente som står precis allt i hur han vill ha det
Jag gillar inte alls kyrkogårdar. jag tror jag var senast i en kyrkogård när min vän dog och det var hans begravning ca 11 år sedan

Jepp. Jag har inte fyllt i något Vita Arkivet ännu, men de vet att jag vill begravas enligt Promessa (frystorkning) och vilken musik jag vill ha. Klara besked.

Vi pratar faktiskt om det då och då i familjen. Min mamma har samma inställning som du, och det har jag också egentligen. Att det inte är hon som ska avgöra vad som ska ske eftersom det det är vi som lever kvar som ska leva med det. En sak jag har funderat över är dock, vad händer om vi syskon inte är överens då? Kanske är bättre att hon tar beslutet själv ändå? Ja jag vet inte, svåra frågor såhär tidigt på morgonen, får nog bli kaffe innan jag funderar vidare :)

Håller med dej om det är något speciellt att gå omkring på kyrkogårdar...så fridfullt på något vis. Däremot håller jag INTE med om att det är de efterlevandes sak att förhålla sig till vad som ska hända med mej när jag är död. Jag tycker det är mitt ansvar att ha uttryckt hur jag vill ha det, medan jag lever, så att de slipper ta ställning till en massa svåra frågor när jag inte längre finns...och dom redan har fullt upp med sin sorg. (Om dom nu sörjer mej, vill säga...) ;o)

Jag gillar också kyrkogårdar. Det är på något sätt rofyllt att vara bland de döda, och den händer det så mycket märkliga saker också :)

Alla i min familj är på det klara hur jag vill ha det, det är ngt jag pratar ofta om, beroende på när jag dör. Tycker det är min egen uppgift att se till att det blir så, för det är inget som ska splittra familjen när det så väl blir.
VI visste ju inte alls hur lillebror hade velat haft det, men vi hittade rätt på hur det skulle bli, av en slump. Jag tror visserligen han "visade" oss själv, men innan allt blev ett aha, så var det jobbigt, jättejobbigt att behöva tänka på det mitt i allt. Men som tur är, blev det så rätt det kan bli.

Godmorgon föresten, jag hoppas du får en mysig söndag.

Ärligt talat har vi nog inte pratat om det här hemmma.
Bara hur vi vill göra med våra organ. ( och vi har lämnat in pappper till organdonationsregistret ).
Vet inte om det beror på att jag tror att jag inte ska dö än, eller om det helt enkelt är för att jag inte funderat på vad jag egentligen vill.
Jag tycker nog inte att det spelar någon roll, för jag anser ju att kroppen ändå bara är ett fodral.
Kanske borde man ändå nämnna hur man tänker, så ingen behöver fundera på ifall jag ville något särskilt.
Kyrkogårdar är verkligen rofyllda platser, och det är skönt att strosa omkring, eller bara sitta på en bänk.
För mig har det nog inte så mycket att göra med att det är en förvaringsplats för uttjänta kroppar, utan kanske mer för att det är tyst och vackert.
Det är en plats som så många människor sköter om, och jag tror den energin liksom lagras på platsen, för att sedan kunna tankas upp av besökare.
Kanske finns där en dos av gudomlighet också, även om jag ju inte direkt är troende på det viset.

Jag trivs också på kyrkogårdar, det är ett speciellt lugn där.

Jag gillar också att gå vid kyrkogården men jag brukar inte göra det. Jag blir så ledsen och sen så är jag ganska lättskrämd också.
Jag tycker bara synd om döda om de har dött i förtid. Min vän dog för 2½ år sedan och han var bara 16 år. Han missade så mycket av det som skulle ha varit hans liv. Men mest tycker jag synd om hans familj. Tänk vad jobbigt att förlora sin son, sin bror, osv.
Kram!