Jag kunde läsa när jag var fyra år och jag kunde skriva och räkna innan jag började skolan. Allt som var nytt att lära lärde jag mig under lektionerna och hemarbetet gick undan väldigt snabbt. Jag behövde inte plugga helt enkelt.

För mig var skolan ett ställe utan utmaningar och när jag hade hunnit bli tolv, tretton och fortfarande tyckte så, så ändrade jag inte inställning när det blev det. Innan jag hann uppfatta att jag behövde plugga som andra hade mina betyg dalat från topp till medel och då blev jag motlös istället.

Det pratas mycket om att skolan skall vara till för alla, men även i dag tycker jag skolan är till för medelmåttiga och när man diskuterar problem så är det de svaga eleverna man tar upp.

Ofta glöms de stärka bort i försöken att få alla på samma nivå. Det betyder i förlängningen att man försöker lyfta de svaga och då automatisk sänker man de stärka. Det är inte alls okej.

När skall vi fatta att duktiga elever måste få känna skolan som en utmaning? Och att de svaga eleverna lär att även om de måste jobba hårt, eller inte är i samma "klass", så betyder inte det att de är mindre värda? Att vara duktig i skolan är inte samma sak som att vara en bättre människa, men man måste få uppleva skolan som annat än förvaring.

Ja, ja, ja, vi måste och skall ta hänsyn, men varför skall alltid de som kan minst få hänsynen? Varför kan vi inte ta hänsyn till både och? Något som får mig att se rött är projektarbeten i skolan. Då är det den duktiga eleven som brukar göra det mesta av arbetet och sen hjälper de andra till att dra betygen ner. De svaga får då bättre betyg än vad de brukar och den starka får sämre. Rättvist? Fy skam! Det är kanske det enda området den starka är bra på här i livet. Måste det vara så att bara för att man är duktig, så skall man inte få kredit för det?

Nej, väck med jantelagen i alla dess former och börja uppskatta varje individ för det de är. Klassa inte människor efter IQ, för om vi slutar med det så kommer vi att uppskatta alla och låta alla få vara den de är, även i skolan. Inför i större utsträckning en variation av ämnen så att alla kan känna sig duktiga, använd fantasin. Alla är bra på något.

Det är inget fel på att ha olika grupper med elever, någon har kommit långt, andra inte så långt och med fler varianter av ämnen i skolan vill de som i dag klassas som svaga vara de stärka på sina områden. Det är vi vuxna med vårt tänkande som gör det till "bra" eller "inte bra", inte barnen själva.

Tänk om! Gör rätt!

Det finns råa ägg, löskokta ägg, hårdkokta ägg, stekta ägg, förlorade ägg och sen finns det rötägg.

Det är inte upp till mig som singel att se till att din man är trogen, det får han se till själv. Men det är upp till mig som singel att se till att inte beblanda mig med rötägg, så jag är inget hot mot någon relation eller något äktenskap.

Usch, vad jag blir arg över alla dessa äckel-päckel som tror att en gott vuxen singel kvinna är desperat. Vet ni vem de värsta är? Och det har förvånat mig! Det är faktisk "upptagna" män mellan 20 och 40! De tycker antagligen det är spännande att ragga på en kvinna närmare 50 och sen verkar de tycka att jag skall bli jätteglad för att en "ung och viril" man vill ha mig till sängs. En förolämpning är vad det är!


En snuskhummer (i ordets negativa betydelse) där den hör hemma!

När jag var 20 så fick jag aldrig såna direkta frågor som jag kan få nu, antingen på krogen (en av orsakerna till att jag inte gillar krogen längre) eller annars i vardagen och jag vet jag inte är ensam om att uppleva det så. När jag var 20-30 jobbade männen för att göra ett bra intryck, numera går rötäggen pang på som om jag skulle vara så desperat att jag tar vad som. Det mest tragiska med det hela är de kvinnor som tar detta som en komplimang, där kan inte självkänslan vara särskilt hög.

Med detta sagt så vill jag påpeka att jag inte är emot one-night-stand för de som vill det, men jag ifrågasätter rötäggens fördomar och tillvägagångssätt.

PS! Heja! Janne och alla andra män som kan konsten att skoja och flörta för nöjets skull och Heja! alla män som har en relation och som aldrig säger mer till en annan kvinna än att hans partner kunde ha stått vid sidan om. DET är RIKTIGA män och de är guldäggen som gör att jag aldrig förlorar hoppet.


UPPDATERING: Jag vill gärna förtydliga att de jag kallar "rötägg" inte ens försöker flörta, de går som jag skriver, pang på!

Att våga vara sig själv, att våga visa vem man är och att våga visa sina känslor visar på styrka. Att ha en fasad och att sätta upp en mur omkring sig visar på svaghet.

Män som är trygga i sin manlighet vågar visa sin "mjuka" sida och kvinnor som är trygga i sin kvinnlighet vågar visa sin naturliga maskulina sida.

Vågar man vara modig och visa vem man är, så blir man stärk om man inte redan är det.

Och vad har grodan med det att göra? Det är kanske där mannen som är trygg i sin manlighet gömmer sig..

Jag är snart 49 och det är dags att erkänna att värmevallningar som kommer, inte är för att det är för varmt i rummet. Kanske beror en del av mina sömnproblem också på att jag är i klimakteriet. Vissa kallar denna period i livet för menopaus, varför förstår jag inte. Menopaus låter som paus i mensen, medan klimakteriet påminner mig om klimax och det är mycket roligare.

Varför är det ingen som bloggar om detta? Är det skämmigt? Alla kvinnor går genom detta någon gång runt 50 och upp till 80% av alla kvinnor har mer eller mindre besvär. Det är faktisk en rätt stor del av befolkningen. Jag tänker inte skämmas, varför skall jag det?

Helt ärligt vill jag nog inte att någon skall driva med mig om mina besvär om jag inte bjuder upp till dans själv och jag har funderat på varför. Det handlar nog om att det är jobbigt rent fysisk, men också det faktum att det handlar om min kvinnlighet. Snart kan jag inte få barn längre, inte för att jag egentligen kunde det innan heller (Egoina är ett litet mirakel, det har jag skrivit om tidigare), men detta är liksom slutet på fertiliteten oavsett.

Så vad är det som gör det så märkvärdigt rent känslomässigt? Jag tror det handlar om att sett utifrån är förmågan att bli gravid ett tecken på kvinnlighet och om man ser till mannen så är hans förmåga att få stånd ett tecken på hans manlighet (att han är/kan vara fertil).

Jag har aldrig gjort narr av en man som inte får eller kan få stånd och kommer heller aldrig att göra det. Den man som försöker göra narr av mina besvär kommer att få så han ångrar sig!

Men som sagt, om jag själv bjuder upp till dans får man gärna dansa tango med mig, precis som om en man själv börjar skoja om "den gången" han inte fick stånd, då hakar jag gärna på.

Klimakteriet skall inte vara skämmigt, precis som att män borde sluta tycka det är pinsamt när "lillen" inte funkar.





Remifemin är precis inköpt på Hälsokost.
Nån som vill dansa? :D

Vart tog det tunna ozonlagret vägen? Här är det mer vinter än någonsin, har ozonlagret kanske fått svininfluensan och blivit tjock i halsen så värmen inte släpper genom? Eller är det koldioxiden som strular till det?

Apropå svininfluensan, vart tog den vägen? Inga stora löpsedlar längre, kan det vara så att det inte var(är?) så farligt ändå? Men läkemedelsföretagen har i varje fall tagit ett hopp uppåt, det är till och med de som är räddade från konkurs. De kan tacka WHO´s Margaret Chan för det. Okej, hon har en panel att diskutera med, men de är ju anonyma. Kan det vara för att en del av dem är ledande inom läkemedelsföretagen kanske?

Nu fick jag vräkt ur mig lite skit, det får jag nog skit för. För allt vad jag vet så kanske jag får svininfluensan i morgon. Den som lever får se..

Jag borde nog hålla truten, men det är så svårt!



Kommentarer till mina länkar i inlägget:
Koldioxiden verkar naturen kunna ta hand om, den ligger på ett stabilt nivå och har gjort i många år.
WHO har en enda ledare som bestämmer allt i slutändan, Margaret Chan, men artikeln visar på eventuell..blabla
Svininfluensan har per i dag tagit 1.000 liv i USA. Den vanliga influensan brukar ta 36.000 liv per år i USA.

Det är lätt att hacka på människor som bekänner sig till en religion oavsett om de är kristna, muslimer eller annat. Så fort de inte lever efter sin tro får de påhopp. Men hur är det med oss andra? Vi tror också på något, i varje fall de flesta av oss. Vi har också en moral och en etik vi gärna vill leva upp till även om det inte är någon religion.

Varför är det mer förlåtligt? Är det så att så länge vi inte har uttalat att vi tror på något så gör det inget?

Att ha en tro är som oftast att ha som mål att kunna leva upp till den tron, det är inte något som säger att man skall eller måste och det är samma sak som att jag kan säga att jag tror på det goda i människan utan att själv vara snäll alltid.

Låt människor få ha sin religion i fred!

Jag har funderat länge på plastens betydelse för människokroppen och läste plötsligen detta. Här kommer ett litet sammandrag:

"Vår hypotes är att BPA (bisfenol A - finns bl annat på insidan av konservburkar och nappflaskor) påverkar fettomsättningen redan vid mycket låga doser. Detta kan leda till ökad mängd bukfett som i sin tur är kopplat till högt blodtryck, störda blodfetter, samt diabetes, och därmed till framtida hjärt-kärlsjukdom, säger Monica Lind."

Finns BPA i vanliga vatten-flaskor? Då vill jag ha något annat att dricka av på gymmet! Och jag hade fått lite ångest om jag hade en bebis hemma!

Jag gillar inte sånt här..

Jag får reaktioner ibland på att jag är en häftig, cool och öppen mamma. Jag är inte riktig på samma sätt i vardagen, så det är sagt. Jag tror att när man får barn så skärper man till sig när de är små för man vill inte att ens tre-åring eller sex-åring skall säga ord som "fitta" och "kuk". Sen när barnen blir större och man som mamma vet att de kan orden så låter man fortfarande bli att använda de för att barnen skall förstå att så säger man inte i vilket sällskap som helst.

Numera är Egoina 20 år och jag skulle visst kunna säga såna ord till henne och hon vet att jag kan, men det tar emot av gammal vana, bortsett från när vi skojar med varann. Dessutom känns grova ord lättare att skriva än att säga, det är inte naturligt för mig att använda de i tal.

Är det inte lite vulgärt om mamma eller pappa använder grova ord? Tycker ni man borde ha samma principer oavsett om det är "där ute" eller här i blogg-världen eller är det skillnad?

(Jag vet att komplimangerna om att jag är en häftig, cool och öppen mamma inte enbart har med val av ord att göra, men det var en bra inledning till inlägget.. :D)

Egoina avslöjar att jag har varit berusad så hon har sett det och jag undrar om man skall dölja för sina barn att man festar en gång i bland. Jag kände mig som en taskig mamma när jag läste hennes inlägg för visst skäms jag, men samtidigt tycker jag det är jättebra att hon är öppen och tar upp det. Det är ett viktigt, aktuellt och tyvärr rätt så tabu ämne att prata om bland föräldrar.

Personligen tycker jag det allra viktigaste är att inte förneka inför barnet att man har druckit om de frågar, men det bästa är självklart att man inte gör det alls. Är det fel att barnen ser att man dricker och märker av att man har gjort det? Skall man dölja det? Skall man aldrig festa till alls så länge barnen finns där?

Vad tycker ni och varför tycker ni så?

Min frågeställning gäller föräldrar som inte har alkoholproblem och som kan hantera sprit. De som får ett asocialt beteende eller missbrukar tillhör den kategorin som inte borde röra alkohol alls, oavsett om man har barn eller inte.

Jag upplever svenska folket som rätt inbundna och konflikträdda och kanske är den negativa provokationen inom bloggvärlden en motreaktion på detta? Det är kanske den yngre generationens sätt att gå över gränserna för att visa att man inte behöver vara som "Svensson"?

Jag tror inte de unga tjejerna som försöker chocka med sin överdrivna ohälsosamma fåfänga, sex, sitt festande och alkohol egentligen själva tycker att "det är livet", jag tror det är ett sätt att protestera på. Det har väl varit så i alla generationer att de yngre försöker chocka?


Det är säkert de som upplever Egoina som provocerande
också, även om inte jag gör det. Inte i bloggvärlden.. ;D

De kommer knappast att leva så om fem år. Jag slutade i varje fall med min svarta eyeliner, metallgröna ögonskugga och bytte ut mina söndertrampade jeans och uppviglande attityd efter hand..

Onödigt provocerande är kanske dagens sätt för unga att vidga vyerna? Att försöka lösriva sig för att själva skapa nya normer och gränser?

Det behöver inte vara något fel i det, det har varenda generation gjort. Vi brukar landa rätt snyggt ändå.

Från och med nyår får inte affärer och kiosker ha tobak synligt framme i Norge. Varför? Jo, de skall undvika att norrmän köper tobak av ren impuls..

Sen när började någon röka på ren impuls? Jag har slutat röka över längre perioder flera gånger, inte var det väl tobakshyllan i affären som gjorde att jag började igen? Förbjud sex istället, det är efter sex en cigg smakar som bäst!


Min stavningskontroll accepterar inte ordet "cigg" den ville att jag skulle skriva "ligg", "pigg" eller "tigg" istället. Inte konstigt att min blogg är som den är..

För alla er som vet vem Gun är och för de som är intresserade så har allt gått bra så här långt. Hon blev opererad i dag och har suttit upp i sängen lite och även gått några steg. Värsta dagen sägs vara dagen efter operationen, alltså i morgon.

Mer om hennes operation och rehabilitering kan ni läsa på hennes blogg här. Hennes man och hennes dotter uppdaterar i kommentarerna under senaste inlägget hur det går.

Jag har svårt för att hitta på något att blogga om, jag tänker mest på Gun, så då bloggar jag om Gun helt enkelt. Och nu har jag länkat till Gun genom hela detta inlägget i hopp om att hon får världs-rekord i lyckönskningar..

Gun har kommit att betyda så otroligt mycket för mig. Jag har aldrig träffat henne och första kontakten vi hade var att hon kommenterade på min blogg. På den tiden (i våras) hade hon ingen egen blogg så jag svarade på hennes kommentarer här hos mig själv.

Hon är en så rolig, varm och klok kvinna och hon skriver jättebra. Det är svårt att inte gilla Gun. Numera har hon egen blogg och vi har kontakt vid sidan om, men i morgon skall hon opereras och det är ingen liten operation.

Jag känner mig kräkfärdig. Jag vill vara där, jag vill se Gun, jag vill få lyckönska henne öga till öga, men det går inte - det är alldeles för långt mellan oss.

Tänk att man kan få kontakt på Internet och även om man aldrig har sett varann, så känner man så stärkt ändå? Mycket märkligt, men också väldigt underbart.


Lycka till, Gun!

Jag skrev en lång kommentar till Dramaqueen och hon tog upp det i ett eget inlägg här. Hennes blogg är jättebra och hon är även en intressant och rolig person som kommentator. Jag älskar hennes kommentarer, de är alltid genomtänkta och kan vara både allvarliga och roliga. En person som kan diskussionens konst!



Jada, jada, jag gillar ALLA kommentarer, så ni som skriver slarviga, ogenomtänkta sådana får gärna fortsätta med det! ;D

Hur lever man livet? Hur blir man lycklig? Vad är livets mening?

Jag är övertygad om att meningen med livet är att fylla livet med meningar. Min största ingrediens i min mening med livet gick precis ut dörren efter en mysig eftermiddag och denna eftermiddagen gav mig känslan av lycka.

Jag tror vår uppskattning av livet vi lever har med hur vi väljer att tänka att göra, att man ser värdet i allt som har skett och sker, att man förlåter sig själv och andra och att man inser att lyckan man efterstävade inte var något som kunde finnas hela tiden, att lycka är ögonblicksupplevelser tills nästa ögonblick kommer.

ALLT jag har upplevt i livet på gott och ont har bidragit till den jag är. Om jag inte kan se mitt liv som en helhet och helst hade velat ta bort vissa delar av det, så betyder det att jag inte heller vill vara den jag är i dag.

Kanske ett kontroversiellt tänkande, men jag tror på att acceptera livets öde och göra det bästa utav det. Allt har en mening, det som sker och det du själv bidrar med. Det är helt upp till dig själv hur känslan av ditt liv skall vara, det är du själv som väljer att tänka och hantera dina upplevelser som du gör.

Känslan av lycka fanns även bland fångarna i koncentrationslägrenkoncentrationslägren under andra världskriget, ögonblicken var nog betydligt kortare än vad vi har möjligheten att uppleva i Sverige i dag, men den fanns! Inte tänkte en Auschwitz-fånge när han fick tag på extra mat att "det var fan på tiden, det har jag förtjänat!", han blev i stället exalterad för att han fick den maten han så innerligen behövde och han upplevde ett ögonblick av lycka.

Du väljer (allt som oftast) själv om du skall känna dig lycklig eller ej. Lyckan skapar du själv med hur du tänker.

Hur lycklig är du?

Intelligent = man är duktig på att använda den kunskapen man redan har.
Intellektuell = betyder (enkelt sagt) att man är påläst.

Utan att vara intelligent så kan man inte använda sin kunskap fullt ut. Att vara intellektuell utan att vara intelligent är bortkastad kunskap om man inte enbart vidarebefordrar den kunskapen man har och då måste man åtminstone ha tillräckligt med intelligens för att kunna göra det på rätt sätt.

Att vara klok är att kunna kombinera alla egenskaper och kunskaper man har för att uppnå bästa möjliga resultat. Som oftast krävs livserfarenhet och intelligens för att bli klok, att vara intellektuell ger dig inget utan det andra.

Man kan utveckla både sin intelligens, intellektualitet och klokhet genom hela livet. Blev du stämplat som dum när du var 15 så betyder det inte att du nödvändigtvis var dum eller om du verkligen var det, så är det inte säkert att du är det längre.

Så när du pluggar, jobbar, läser och lyssnar så se till att du fattar poängen också! Annars sitter du med en massa kunskap som du inte har någon användning för och hur smart är det?


Det lät i varje fall bra inuti mitt huvud när jag skrev det.

Jag gillar inte dagar som betyder förväntan, jag gillar inte julafton och jag gillar inte julstöket innan. Jag gillar inte att föräldrar stressar med sina barn i affären och när barnen börjar gråta är argumentationen "men vi skall ju baka sen" och jag gillar inte när föräldrar inte har tid med sina barn, "för jag gör ju fint till jul".

Jag gillar inte när barnen är hungriga "men vi skall inte äta förrän efter Kalle Anka", jag gillar inte när barnen sitter och vrider på sig och nära börjar gråta för att de är så förväntansfulla inför sina julpaket.  När de så äntligen får öppna sina paket och de har föreställt sig att de skall få JUST DET spelet eller JUST DEN bilen eller dockan, då kanske det visar sig att någon inte har förstått exakt vad man ville ha, gåvan är inte som barnet har föreställt sig och blir ledsen, men det får man ju inte visa,

DET ÄR JU JUL!

Jag gillar att Egoina och jag firar julen ensamma. Jag gillar att vi äter precis vad vi vill och när vi vill. Jag gillar att vi väljer spontant vilken tv-kanal vi ser Kalle Anka på. Jag gillar att vi får vara oss själva, att vi tar det lugnt och om en av oss skulle vara ledsen får vi vara det. Jag gillar våra lugna traditioner som vi har haft i 10 år och jag njuter i fulla drag. Ledigt från jobb, god mat och vi får göra som vi vill.

Det är ni andra som förstör julen för mig med ert stress och er obetänksamhet. Frågan "Skall ni till Norge under jul eller firar ni här?" är trevlig att få, men när jag då svarar "Vi firar här, Egoina och jag brukar fira julen själv", så tittar folk på mig som att det är synd om oss, att vi inte har någon släkt att fira med, att vi är ensamma. DET är det mest jobbiga med julen, det att andra TROR att det är synd om oss, att de inte fattar att jag aldrig har haft så fina jular som de senaste 10 åren.

Medkänsla är bra, men det är inte medkänsla jag får då, det är "att-tycka-synd-om" tagit fullständigt ur det blå. Tänk efter innan, det är inte givet att vi alla vill ha det på samma vis.

MIN jul är underbar, jag vill INTE resa fram och tillbaks till Norge och jag vill INTE komma hem till er. Jag vill mysa med min dotter hemma hos mig själv, DET är jul för mig.

Att tycka att jag är en egoist eller kalla mig för egoistisk när jag skriver i mitt inlägg att jag har valt att inte vaccinera mig (än så länge i varje fall) utifrån den information JAG har fått OCH de sjukdomar jag har, är fult!

Det betyder att antingen måste jag berätta min livshistoria för att kunna försvara mig eller så får jag bara ta skiten. Jag hoppas verkligen inte ni gör så mot släkt, vänner, arbetskollegor och grannar!

Fult! Jävligt fult! (Jisses vad arg jag är!)

Jag förstår att ämnet "vaccinera eller inte vaccinera sig" är känsligt, men kan ni sluta skrika "Mördare!" efter mig på gatan nu?

Okej, jag överdriver, men det försiggår lite hets mot de som väljer att låta bli. Varför blir en del av de som redan har vaccinerat sig så arga när jag berättar att jag än så länge har valt att låta bli? De själva har ju skyddat sig och sina barn? Kan det finnas en liten gnutta rädsla för att de har gjort något som kan visa sig att de inte borde ha gjort? Vem som skyddar vem mest vet vi inte i dag, den ovissheten får vi leva med än så länge.

Att argumentera med någon som har vaccinerat sig när jag själv inte har gjort det är svårt. Jag har fortfarande ett val, de som redan har tagit sprutan har inte det och ställer sig i försvarsposition.

Jag har Googlat och Googlat och läst artiklar och inlägg som är både för och emot. Jag har kollat upp på YouTube och sett informationsfilmer och nyhetsutdrag. Ingen kan i dag med 100% säkerhet säga vad som är det bästa alternativet i slutändan. Så låt mig göra som jag gör, så gör ni som ni gör!

Mitt ställningstagande är efter hur JAG lever, vilken information JAG har fått och vilka sjukdomar jag har och dessutom är jag öppen för att ändra mig om jag får information som gör att jag känner mig övertygad om annat.


Så! Nu har jag spottat klart..

Jag har funderat ett tag på vad en energitjuv är och för några dagar sen fick jag även frågan i min andra blogg "Livsvishet". Jag försökte svara så gott jag kunde, men skall jag vara ärlig tyckte jag nog att det svaret som Miss Dramaqueen lämnade i kommentarerna var ett mycket bättre svar:

"Jag tror att man ska tänka på hur man känner sig när man umgåtts med en person. Är jag gladare? lika glad som innan? eller mindre glad? när man slutar umgås för dagen. Är du mindre glad har du nog varit med en energitjuv..."

Det kan också vara hur lätt som helst att skylla på sig själv i en relation. Jag själv är livrädd för att "gå i väggen" igen och är därför nogrann med vem jag har som nära vänner. I loppet av det senaste året har jag avslutat två vänskaps-relationer med förklaringen att jag inte mår bra av att umgås, just för att jag inte har den energin som behövs och att det är MIN svaghet det handlar om. Sen återkommer dessa två (oberoende av varann) flera gånger om och säger att de saknar mig och vill att vi tar upp kontakten igen.

Det har faktisk fått mig att ändra åsikt, det är inte jag som "inte orkar med", det är de som är energitjuvar! Hade de inte varit det så hade de hållit sig undan, visat hänsyn för min skull (det gör riktiga vänner även i en sån situation) och dessutom hade jag aldrig upplevt relationen som jag gjorde. De hade gett mig energi istället för att ta den. Eller är jag fel på det?




Vad tycker du? Vad är en energitjuv för dig?