Nattis var och hälsade på mig för en dryg vecka sen och vi pratade lite om politik och det att rösta. Jag har tidigare skrivit en kommentar i hennes blogg om att jag inte tänker rösta och när hon var här pratade vi om varför jag inte vill. Jag tror hon förstod hur jag tänkte, men Nattis sa något bra, hon sa att jag åtminstone borde rösta så att de/det jag INTE gillar får minsta möjliga makt och det var något jag tog åt mig.

Så oavsett vad jag tycker och tänker om annat kommer jag i varje fall att rösta på ett parti som är en solklar motståndare till rasism, något som känns extra viktigt i Landskrona.

Kanske något att fundera på för andra som inte heller vet eller har något klart för sig, kanske man kan rösta strategisk utifrån vad man INTE vill. Ingen dum idé alls, tycker jag.

Jag är glad för mänsklighetens skull att det inte var någon större fara, men i ärlighetens namn så fick jag ta så mycket skit för mitt eget ställningstagande så visst sitter jag här och tänker "vad-var-det-jag-sa".

Roligt att du korar en tonårsmodell som får vara allt från size 12 och uppåt i ditt program Tyra Bank, men vart tog poängen vägen när man ber modellen sträcka på halsen så att inte dubbelhakorna syns?

Det är liksom okej med mulliga modeller, men de skall dölja att de är det? Man kan vara mullig, men man skall sträcka på halsen och dra in magen för att man skall se ut som "alla andra modeller" ändå? Vart kommer acceptansen för mulliga personer in i den bilden?

Det går inte ihop, två plus två blir inte fyra.

Vuxen, självständig och oberoende är man först den dagen man inte längre retar sig på sina föräldrars sätt och när man inte bryr sig så mycket om om de lägger sig i eller inte lägger sig i hur man själv lever.

Att ha överseende eller rent av börja förstå mamma eller pappas engagemang är en bekräftelse på att man står mer och mer på egna ben.

Vissa sitter kvar i någon sorts psykologisk rullstol hela livet verkar det som. De tror att det är föräldrarnas uppgift att få de att känna sig vuxna, istället för att uppskatta att det enbart är hos föräldrarna man för alltid är barn.

När en långvarig relation tar slut på ett icke-trevligt sätt kan man gå och vara förbannad, sårad och bitter för allt man tyckte man själv "offrade" och gjorde för att det hela skulle fungera.

Sen efter några år kommer flashbacks där man upptäcker att den andra kanske satsade lika mycket, bara på ett annat sätt. Det kanske var så att man hade olika vägar till målet, oförenliga vägar, men ändå.

Vem är jag att döma, egentligen?

Jag skiter faktisk fullständigt i om Littorin har köpt sex eller ej.

Att media gottar sig i detta är för mig helt sjukt. Vem vet, kanske han utsattes för incest av sin mamma, fick pryl av sin pappa och blev mobbad av sina systrar (om han har några). De som har eventuella bevis får anmäla honom, sen får rättssystemet ta hand om resten.

Oavsett om det är sant eller inte har han faktisk avgått. Punkt slut.

Var det något du inte fick när du var liten som du vill ge dina barn, så som kärlek, omsorg eller vad som helst i känsloväg? Det är min teori (och erfarenhet) att det du ger dina barn, det ger du dig själv, man läker genom barnen.

När man skall bli förälder så tycker jag det är viktigt att man inte enbart tänker på hur man själv har haft det och vad utav det som man vill ge eller inte ge vidare till sina barn, det är minst lika viktigt att tänka efter vad man inte har haft och som man vill att ens barn skall få. Sistnämnde är mycket svårare att genomföra.

På så sätt bryter vi ett negativt mönster inom familjen, något som är varje generations ansvar och nästa generation får rätta till det vi gjorde fel.

Med all respekt så har jag knappt någon respekt kvar för vissa läkare. Hudspecialisten jag var hos i dag kungjorde att det inte är kvicksilverförgiftning som orsakar mitt håravfall. Han var arrogant, nedlåtande och pratade högt ungefär som att jag var dum i huvudet. Han sa att jag har en infektion i hårsäckarna som jag nu skall äta medicin och använda schampo mot i 6 månader. Vart infektionen kommer ifrån? Ja, se det! DET vet han inte. Kanske det är kvicksilverförgiftning? Vikken idiot!

Dagens inköpsrunda på Apoteket såg ut så här för mig:

Detta är inte alla mediciner jag äter, men merparten. Trivina är

östrogen pga klimakterie-besvär, men allt annat handlar om saker

som läkarna inte kan förklara varför jag lider av.

Är det jag som är dum i huvudet eller är det läkarna? De verkar tycka att om de konstaterar att man har en infektion eller överkänslighet så har de gjort sitt jobb när de skriver ut en medicin mot den speciella åkomman, men varför i helvete (ursäkta, men jag är arg) intresserar de sig inte för att komma på VARFÖR?

Tur jag har en läkare på VC som intresserar sig och som har lovat att sammanställa allt sen. Jag måste bara besöka X antal specialister först.

Grisar får matas med grisar i EU! Det är så in i skogen fel! Jag vill inte äta gris som har ätit gris, jag vill äta gris som har ätit vad som är normalt för en gris att äta. 

Att vi genom generationer påverkar människor och djur utifrån hur vi lever och lär är väl en känt sak? Vad sker med grisen efterhand? Blir den kannibal eller dör den ut?

En lycklig tjej skall ta studenten och gå på sitt livs första bal, hon har bjudit med sin kille som hon har varit ihop med i två år. Vad hon inte vet är att killen kommer att göra slut, något han bestämde sig för en vecka innan. Men frågan är, skall han göra slut och förstöra hennes glädje inför och under balen? Eller skall han avvakta tills efter balen av hänsyn till henne?

Jag vet vad jag hade velat, jag hade velat att han gjorde slut så fort han bestämde sig för det. Jag sitter heller i efterhand och tittar på foton av mig ensam och lite ledsen, än massor med foton på mig och en partner som "svek" direkt efteråt. Dessutom gillar jag inte att någon slösar med min tid och det gör man om man drar ut på det.

Vad är rätt och vad är fel? Finns det något som kan kännas rätt alls i en sån situation? Att bli avvisad gör alltid ont och det känns aldrig rätt för den som blir det. Bättre att ta tjuren vid hornen, tycker jag, det kan aldrig kännas annat än fel ändå.

Många som tar "hänsyn" lurar nog sig själva, för om man verkligen sätter sig in i den andras situation och möjliga reaktioner för tiden framöver, så hade man nog kört med att vara ärlig. Ett hänsynstagande handlar inte om den reaktion man själv får möta just där och då, hänsynstagande handlar om hur den andra personen skall behöva leva med det som sker i efterhand också.

Det är mycket missförstådd empati ute och går..

Om jag hade haft den kunskap jag har i dag när jag var 19, så hade jag firat min 30 års bröllopsdag i dag. Men livet blir inte som man förväntar sig och vilken tur är inte det? Så tråkigt det hade varit då.

Det som trots det spännande med det oväntade är tråkigt, är att man sårar människor på vägen. Att såra gör man både om man inte är ärlig om sig själv eller om man är ärlig mot sig själv.

Att be om ursäkt och förlåtelse är en mycket mer viktig egenskap än att försöka undvika att såra. Det sistnämnde är oundvikligt.

Mitt inlägg i går om svininfluensan väckte känslor och det är inte alls konstigt, men jag står fast vid min åsikt och det är att en utredning både när det gäller WHO och regeringens beslut borde göras av oberoende parter och det snabbt (de brukar vara duktiga på att dra ut på tiden när det gäller saker som upprör).

Jag menar INTE att man skall låta bli att agera vid en pandemi och jag menar INTE att man inte skall massvaccinera människor. Jag vill däremot att man skall analysera vad som hände och om man gjorde rätt så gör man samma sak igen, men var det andra intressen på vägen som gjorde så att de agerade fel så får man se över hur man skall agera nästa gång.

Huruvida man själv har vaccinerat sig eller inte är inte frågan! ALLA stora initiativ från världsorganisationer och stat/regering skall och borde granskas. Att vissa gör detta till en fråga om man själv vaccinerade sig eller inte, hör inte hit.

Sen har var och en sin övertygelse i frågan, men som jag har sagt tidigare så ändrar jag gärna MIN om det kommer fram information som övertyger mig om annat.

För att förtydliga så kommer här några av de frågor som JAG gärna vill ha svar på:

- På vilka grunder är panelen i WHO utvald och varför är medlemmarna hemliga?
- Vilket underlag hade WHO när de tog beslutet att gå ut med att Svininfluensan var en pandemi?
- Var vaccinet tillräckligt utprovat eller fanns det större risker än vad man gick ut med?
- Varför fick den tyska regeringen erbjudande om ett dyrare vaccin än befolkningen, vad var skillnaden?
- Det dog många fler i vanliga influensor, varför kan inte folket få gratis vaccinering mot de andra influensorna?
- Hur många var det som dog av själva vaccinet? Och varför?
- I de flesta länder massvaccinerade man inte, hur många dödsfall hade de i förhållande till Sverige?
- Hur kommer det sig att vid till ex Helsingborgs lasarett så valde majoriteten av personalen att inte vaccinera sig och fick ändå stanna på sina arbetsplatser trots den höga smittorisken?

Jag förstår faktisk inte ni som verkar bara försvara och inte är nyfikna på vad som försiggick bakom kulisserna. Man kan väl se förbi sig själv? När jag är så öppen om vart jag står, så är jag fullt ut medveten om att det kanske är jag som får bita i det sura äpplet, men heller har jag fel än att jag inte får svar.

Varför är det så tyst om svininfluensan? Varför är det ingen som kräver att staten utvärderar vad som hände? Är det ingen som undrar på om miljarder av kronor gick rätt i soporna helt i onödan? Tycker ni inte att WHO och regeringen borde svara för sig?

Det skrivs inget om detta. Skäms media? Skäms regeringen? Varför säger ingen något? Låter man sånt här bara passera? I länder där det inte var massvaccinering så skrivs det om det här, är det så att det är tyst i Sverige därför att de som vaccinerade sig inte vill inse hur lurade de blev?

Katten symboliserar kanske regeringen och hunden

hur villigt folket blundar..

Svälj stoltheten och inse fakta och gör något för att se till att det inte händer igen! Jag är förbannad med tanke på att miljarder av skattepengar kunde gått till något nyttigt istället!

Kanske det är utredningar på gång hit och dit, men folket måste väl protestera? Jag menar inte att kritisera de som valde vaccinering då den information som gick ut till folket var bristfällig och enbart de som tog egna initiativ fick tillräckligt med fakta.

Men borde inte de ansvariga stå till svars? Grrr...

Det är liksom givet att vi skall älska våra allra närmaste, vår mamma, vår pappa, våra syskon och våra barn, men så är inte alltid fallet. Det som gör som mest ont för min del efter att ha behövt bearbeta sådana känslor är inte att jag inte älskar en person som jag efter samhällets mått borde älska, men känslan av att gå miste om något. Om personen i fråga dör innan mig vill jag fortsätta fundera precis som jag redan gör.

Finns det något i mitt tankesätt som kunde varit annorlunda? Finns det något jag kunde gjort för att gå den andra tillmötes? Är det något jag inte har testat? Kanske jag när personen är död plötsligen får en aha-upplevelse och ångrar mig djupt för att jag inte kom på det tidigare? Jag har vänt ut och in på mig själv i åratal och kommer inte på något, men tanken finns där ändå. Kanske det finns/fanns ett sätt att nå fram till den andra, något jag inte har tänkt på, men som dyker upp för sent.

Men ego som man är, så tycker jag självklart att det är den andra personen det är fel på och även om jag inte tror på någon förändring i (icke-)relationen, så finns det alltid en gnutta hopp om att den andra får upp ögonen för vad som verkligen betyder något i livet.

Den dagen personen dör kommer jag inte att sörja, men jag kommer att fortsätta vara ledsen livet ut för att vi aldrig nådde fram till varann och för att vi aldrig kunde beröra varandras hjärtan.

Frågan är om denna sorg hade varit så oöverkomlig om det inte var en "lag" på att man måste älska sina nära. Hur mycket påverkas vi egentligen av samhället och kulturen vi växer upp i?

För några dagar sen berättade en tjej för mig att hon hade opererat brösten. Spontant tänkte jag "bimbo-varning", men nyfiken som jag är så frågade jag om hur, varför, när och hur stora. Efter lite mailande fram och tillbaks förstod jag att detta inte var någon "bimbo-varning" alls och jag frågade Jompen om jag kunde skriva om det i min blogg och hon sa JA!!!

1. Fick du bröst tidigt?
Sv: När jag gick i fyran började de små rackarna krypa fram.

2. Hur stora blev de?
Sv: Jag höll mig rätt stadigt på en c-kupa tills jag gick upp massa i vikt och fick en d-kupa

3. Varför blev du missnöjd med de?
Sv: När jag gick upp massa i vikt så blev tuttarna större, när jag sedan gick ned väldigt fort i vikt igen så tappade brösten formen helt. De blev hängiga och platta. 

4. Är brösten viktiga för dig? I så fall på vilket sätt? När du bär kläder? När du har sex?
Sv: Med tanke på att jag valt att operera dem så måste jag svara "Ja!" på denna frågan. Sedan tycker jag inte att storleken är så viktig. Jag hade gärna haft lite mindre. Så länge de sitter där de ska och inte är tomma så är jag nöjd. Under kläder som skymmer brösten så har det inte stört mig att mina varit hängiga och platta. Jag har ibland gått omkring med två bhar bara för extra stöd. Jag kände mig väldigt begränsad med mina "hängbröst" då jag inte kunde gå på badhuset, kunde inte ha vilken bikiniöverdel jag ville. Jag fick ångest varje gång jag fått ta av bhn och duscha ENSAM eller lägga mig för att sova. Så det här att träffa killar, klä av dig (antingen för att sova eller för sex) det har varit en pina. Jag har dolt brösten tills jag lagt mig under täcket. Att ha sex och gömma bröst, det rimmar jävligt illa. Så inte ens det har jag kunna njutit av fullt ut. 

5. Har killar du har varit tillsammans med uppmärksammat dina bröst positivt eller negativt?
Sv: På högstadiet var det ett par som klagade. Men då var det inte ens aktuellt att visa brösten för en kille. Så hur de kunde klaga vet jag inte. På äldre dar är det INGEN som klagat. Dom har tyckt att jag varit töntig som klagat så mycket. "Äkta vara" har dom sagt och absolut aldrig klagat det minsta.

6. Hur länge tänkte du på att du ville operera dem?
Sv: Jag har sagt i säkert 5 år att jag ska operera dom. Det har varit liksom "Jag SKA operera dem NÅGONGÅNG", du vet en sådan känsla som att man SÄGER att man ska, men det blir aldrig av. Lite så har det känts. Jag har varit för rädd för smärtan efteråt. Så nu är det verkligen en dröm som blivit sann.

7. Hur gick du till väga för att hitta någon som kunde operera?
Sv: Jag sökte på bröstoperation på Google för att kolla vart det fanns kliniker, vad det kostade och så vidare. Sånt som jag gjort tusen gånger under några års tid men inte kommit någon vart. Så klickade jag runt på olika kliniker, hittade en som låg 40 mil bort, skickade en intresseanmälan och fick svar ganska snart.

8. Kollade du upp läkaren för att veta om han/hon var bra?
Sv: Det gjorde jag FAKTISKT INTE. Jag läste lite på deras hemsida och där stod det att dom hållit på med det i x antal år, har även sett bilder från operationer hos dem så jag litade på det. Jag blev dock väldigt nervös på hur seriösa de var när jag fick tid så himla snart. Då jag skickade intresseanmälan så fanns det tid redan "nästa vecka". Men samtidigt så är det ingen sådär superstor klinik heller som jag kan tänka mig finns söderöver. Det känns lite som att det är fler som skulle genomgå plastik-kirurgi söderut än här uppe liksom.

9. Mycket kostade det?
Sv: Sek 42000:-

10. Var det något du behövde göra innan? Banta, fasta, träna?
Sv: Fasta i 7 timmar innan operation. Åt en lätt frukost, sedan drack jag Festis :D

11. Narkos eller lokalbedövning?
Sv: Narkos. 

12. Hur lång tid tog operationen?  Vad sorts implantat?
Sv: Jag är inte HELT säker men 2 timmar tror jag det tog. Men då gjorde jag även ett lyft på ena bröstvårtan. Jag valde anatomiska inplantat, just för att jag vill att de ska se så äkta ut som möjligt.

13. Hur kändes det när du kvicknade till?
Sv: Det kändes som en djävulsk träningsvärk i brösten. Det minns jag att jag sa när jag vaknade. Men annars kändes det bra. Jag åt och drack ganska direkt och fick rulla in på hotellrummet efter ca en timme.
När jag vaknade sken jag upp som en sol och sa: "Åh! Får jag sminka mig nu?!" Haha, viktigast av allt.
Men jag mådde bra, inget illamående. Lite snurrig bara och ostadig på benen.

14. Hur bandageras det hela?
Sv: De sydde och satte på en tejp, sedan (nu har jag tappat ordet) men typ kompresser, och en sjukt stadig sport-bh. Med tanke på att bh:n sitter så hårt (trycker in brösten mot ryggen och från sidorna och jag dessutom har det andra bandet som trycker från sidorna och uppifrån så blir det ett väldigt tryck.
Jag vet nu att man använder bröstmusklerna till ALLT, vad man än ska göra så används bröstmusklerna och DET KÄNNS.  

15. Hur länge är man sjukskriven?
Sv: Enligt läkaren så brukar man normal vara hemma en vecka. Idag är det exakt en vecka sedan jag opererade mig och jag blir hemma resten av veckan just för att inte anstränga mig i onödan. Jag vill inte ha några komplikationer som gör att jag måste tillbaka och plocka ut dem igen.

Själv har jag en liten B-kupa som jag gillar jättemycket, särskilt nu med åldern för de ser till att sitta där de skall ändå. Jag har faktisk aldrig önskat mig stora bortsett från en enskild kväll nu och då när man vill vara extra fin när man går ut. Varför jag alltid har gillat mina relativt små är faktisk av samma orsak som gör att Jompen ville operera sina, att brösten sitter där de skall!

Så ingen bimbo-varning här som jag ser det och jag är rätt övertygad om att om någon har frågor så kan ni säkert sticka in till Jompen och fråga. En jättetrevlig 21-åring tjej!

Och missuppfatta inte nu, jag menar inte att alla som inte har "perfekta" bröst skall operera sig, men däremot så tycker jag att om man har något som känns väldigt hämmande, så är det helt okej att åtgärda det om man har möjligheten. Sen finns det massor med onödiga och/eller sjuka ingrepp som jag inte förstår mig ett dugg på.

Barn i både USA och Japan har blivit blyförgiftade av smycken.

I Danmark är det satt en övre gräns att de skall innehålla max 0,01% bly, medan i Sverige finns ingen gräns och smycken kan innehålla upp till 27%!

Jag hade ingen aning och har aldrig tänkt på att det kan vara farligt. Jag wickade hur det märks om man är förgiftad och det går att läsa här. Vet man om faran, kan man ju se till att undvika den. Hur är det med nycklar till exempel? Är det bly i dem? Egoina fick ibland leka med min nyckelknippa när hon var liten..


God morgon!

En nationaldag är att fira sitt land, att vara stolt över sitt ursprung och att uppskatta det som är bra. För mig låter det jättekonstigt när folk säger "Grattis med dagen" till mig på 17.maj. Det är inte JAG eller det norska folket som firas då, det är mitt land och mitt ursprung. Jag vill inte påstå att alla känner så, men jag gör.

Vissa förväxlar nationalism med rasism, men det är en jättestor skillnad. Att fira en nationaldag är att fira landet, inte att säga att någon är bättre än någon annan. Jag har skrivit om detta innan, men tycker det inte kan sägas för ofta: ALLA oavsett ursprung kan fira ett lands nationaldag, det handlar inte om att vara svensk eller att svenskar är bättre än någon annan, det handlar om att fira landet i sig själv.

17.maj i Norge firas av norrmän och norskor, såväl som invandrare från alla världens hörn. Detta skapar en stolthet för landet man kommer i från, alternativt bor i. Det har inget som helst att göra med att "vara bäst".

Utan denna känsla av stolthet tror jag knappast att motståndsrörelsen hade varit så stärk i Norge under andra världskriget och i dag bidrar detta till att man har ännu mer känsla för sitt land.

Det är på tiden att man i Sverige börjar uppvisa samma sak, det är förebyggande för landet och det smittar av sig på barnen. Som jag tänker skapar detta en känsla för att vilja ta till vara det man har, både i vardagen och krissituationer. Man engagerar sig mer helt enkelt.

Så fira nu! Att kritisera regeringen, politiken, historien eller befolkningen kan ni göra en annan dag.

Jag vill bara att ni skall känna samma sak som jag gör för mitt land.

Jag skall ärligt medge att jag inte är insatt i svensk politik, som norsk medborgare blir intresset rätt svalt. Men däremot gör jag mig upp en åsikt om enskilde personer och jag har alltid gillat och gillar Mona Sahlin. Många tycker tvärt om har jag märkt, men jag gillar henne som människa och förstår inte riktigt vad som gör att man inte gör det.

Någon som vill förklara det för mig? Jag tänker som sagt inte politik, jag tänker mer på människan bakom.

"Shit! Vad jag är snygg, jag var bara tvungen att lägga ut denna bilden!"

Inte tänker ni att jag är självgod eller har "tagit av" då? Ni fattar att jag tydligen är nöjd med just denna bilden? Men om jag hade varit 20 år och vacker så hade det stuckit i ögonen på många.

Tänk att man skall behöva bli närmare 50 innan sånt är acceptabelt.

Bland unga verkar det som att om man är snygg får man inte skoja om det och är man smart får man inte skoja om det. Egoina hade en poäng här om dagen när hon skrev att (fri översättning): "Ju mer lyckad man är i andras ögon, ju mer ödmjuk skall man tydligen vara".

Gamla gravar med konstiga titlar på gravstenarna får mig

att fundera på hur det var förr.

Kan man boka plats tror ni? Jag gillade denna.

Sen såg jag en vacker ängel. Jag ville inte fota hela gravplatsen, det

känns som att jag inkräktar då, men den ingav känslan av frid och kärlek.

Hornibloggen (;D) hade ett inlägg om prostitution för ett tag sen och jag diskuterade lite med Gun i kommentarerna där. Det påminde mig om en gång jag satt och käftade emot en kompis när vi diskuterade hur Sveriges ställningstagande under andra världskriget påverkade Norge. Festen led mot sitt slut och en efter en gick och la sig, medan min diskussionspartner och jag satt kvar och tog en(?) whiskey.

Efter nära två timmar utbrast han: "Men attan! Du tycker ju samma sak som mig!" och jag fick medge att jag hade tyckt samma sak som han hela kvällen, men han är bra på att diskutera och när jag sa emot, så fick jag automatisk bra argument att använda i diskussioner med andra.

Jag tycker sånt är skitroligt och inte minst lär jag mig mycket när jag ställer mig på motpartens sida. Som tur var så skrattade min kompis åt det sen, men frågan är, är det fult att göra så? Det kan ju trots allt hetta till ordentligt i vissa diskussioner.

När jag skilde mig bestämde jag mig för att inte bryta det förtroende min man hade gett mig, men det var svårt att hålla för man vill ju gärna försvara sig när man hör skitsnack och när man märker att folk inte vet hela sanningen.

Nu många år senare är jag glad för hur jag gjorde, jag är glad för att jag behöll det privata lika privat som det var menat. Det var otroligt svårt och många gånger var jag nära att bryta mitt löfte till mig själv. Men det har visat sig att sanningen kommer fram i slutändan och de som är ens riktiga vänner står kvar och är ett stöd i svåra situationer oavsett.

Ett förtroende jag har fått bryter jag inte, även om det skulle visa sig sen att personen ifråga egentligen inte förtjänar min lojalitet. Ett löfte är ett löfte, om inte det handlar om helt extrema förhållanden förstås.

Min erfarenhet av att försöka leva efter detta är positiv och jag tänker inte ändra på det, även om vissa försöker så gott de kan att få mig att yttra mig om saker de inte har med att göra. Jag hanterar numera påhopp och skitsnack med att hålla truten helt enkelt, men självklart har alla som har gett mig sitt stöd betytt enormt mycket. Mycket mer än vad jag har gett uttryck för.

När någon slänger skit om mig så blir jag självklart både upprörd och ledsen, att påstå något annat är dumt. Men ingen, och särskilt ingen som beter sig så lågt, får mig att bryta mot min egen "lag".