Jag är stolt över min dotter och ibland är jag stolt över mig själv.

Att praktisera Jantelagen ("du skall inte tro du är något") tycker jag är lågt. Det är de som tror de är allsmäktiga och som tror att deras egen sanning och deras egen verklighet är den enda rätta, som borde lyssna till Jantelagen, inga andra.

Att indirekt säga till mig att jag "skryter" om jag visar att jag är stolt över en sak, är samma sak som att säga att jag tror jag är bättre än alla andra. Vem är det då det är fel på? Jag som vågar medge att jag är stolt eller den som med sitt förhållningssätt påstår att min självinsikt är dålig?

Jag kommer att fortsätta vara stolt och visa det, ingen skall få ta ifrån mig den glädjen. Jag fattar inte varför det skall vara negativt? Varför kan vi inte vara glada för andras skull?

Men sen kommer frågan smygande in i mitt huvud medan jag skriver detta.. Vart går gränsen mellan att vara stolt och det att skryta?

När jag var ute på söndagspromenad såg jag en död katt. Den låg i väggrenen och det såg ut som att någon hade lagt den där. Jag gick bort och kollade så att den inte levde och sen kollade jag om den hade halsband, men det hade den inte.

Jag lät katten ligga kvar. Den låg inte i vägen för någon och om någon letade efter den vill den vara lätt att se. Om det var din katt, hade du velat att jag skulle gjort något mer då? Jag vet faktisk inte vad man gör och vad som är rätt.

Men trist var det..

Alltså, det här med Bella & Tyra show, är det någon som har läst något om hur och vad? Naiv som jag är utgick jag ifrån att de tar upp detta med att blogga seriöst, men med en humoristisk touch. Men det är kanske som de enbart skall driva med blogg-världen?

Jag är nyfiken. Det hade varit så bra med en informationskälla som gjorde att särskilt yngre tjejer kunde få lite hjälp med hur man bloggar och har roligt på samma gång. Man måste ju lägga ner lite tid och arbete för att få "sina vänner", med andra ord behövs det lite strategi. Det faller sig relativt naturligt när man är lite äldre, men börjar man blogga när man är 16 så tror jag att man kan ha nytta av lite tips. Vad borde man tänka på när man börjar blogga och när kan man börja fantisera om att kunna tjäna pengar på bloggen (för de ytterst få det blir aktuellt) och hur går det till?

Jag hoppas Bella & Tyra show har tänkt komma in på såna saker och att det inte enbart är trams.

Men som sagt, är det någon som vet?

Jag har en sån här skylt på min ingångsdörr och min erfarenhet är att alla respekterar den.

Att jag sen glömmer att ta ner och gömma den när släktingar som är Jehovas Vittnen kommer på besök resulterar enbart i att de skojar med mig och undrar om de får komma in ändå.

Skylten har jag köpt i bokhandeln.

Min läkare menar att jag kan ta p-piller nonstop om jag vill (alltså låta bli att pausa, så man slipper mens). Då undrar jag, jag får ju PMS innan jag pausar med pillerna en vecka, så om jag inte pausar och bara fortsätter så hänger jag väl kvar i PMS för alltid? Eller?

Jag tog nämligen p-piller en vecka extra för en del år sen (skulle på semester och ville bada etc) och då hade jag PMS i 14 dagar!

Jag kan ju fråga läkaren, men ni vet hur det är, han är man! Män fattar inte sånt! En gynekolog påstod för några år sen att man inte ens får PMS när man äter p-piller, men han har gått av med pension nu..

Är det någon som vet? Hur går det med PMSen om man äter p-piller nonstop?

Det är en sak jag inte berättade för Helene Persson när hon frågade om jag ville vara med i radioprogrammet "Förmiddag". Jag berättade inte att jag för ca 12 år sen (efter mycket fram och tillbaks) klappade ihop totalt när jag skulle dra igång en ny kurs. Precis när jag går in till en ny deltagargrupp med 20 främmande personer och skall börja presentera mig så fick jag min allra första panikattack. Hela jag skakade så jag inte kunde stå på benen. En av deltagarna rusade fram, tog tag i mig och drog mig bort till en stol.

Efter ett par år där jag hade kämpat mot utbrändhet och försökt jobba, men samtidigt varit sjukskriven i längre perioder toppades det hela med en panikattack som resulterade i fulltids sjukskrivning som kom att vara i fem år. Under denna perioden fick jag klar besked från både psykiater och psykolog att jag nog var tvungen att äta anti-depressiva i resten av mitt liv och att jag inte borde utsätta mig för liknande situationer som att stå framför en grupp och prata.

För sex år sen slutade jag med mina anti-depressiva och i dag övervann jag det andra hindret, jag pratade till och från i en hel timme i radio i direktsändning. Shit pommes frites!

Om utfallet i dag hade varit att jag bröt ihop under programmet, så hade detta inlägget inneburit en ursäkt till Helene Persson för att jag hade utsatt henne för den upplevelsen. Istället är detta inlägget en tack till samma person för att jag fick möjligheten, även om hon aldrig visste.

Men nu vet du, Helene! Tack för en för mig, extra stor, trevlig och rolig upplevelse!

Om allt går som det skall i morgon, så hörs jag lite till och från på P4 Kristianstad i programmet "Förmiddag" med Helene Persson mellan klockan 11.00 och 12.00. Det vill säga om tågen går och jag inte bryter ihop av ren nervositet..

Vi skall prata om det att blogga och då gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det är inte min stärka sida precis, men när jag uppger mitt eget namn och pratar om min dotter med hennes namn, så är det inte som jag försäger mig. Det är enbart i blogg-världen det har blivit "en grej" att ha alter-ego für dottern und mich.

Ojojoj, vad har jag sagt "Ja!" till?!! Men kul skall det bli!


Och om allt går som jag önskar så får jag möjligheten att efter programmet hälsa på en annan bloggerska och hennes pyttelilla, gulliga söta bebis Alma, men det har uppstått lite komplikationer. Men mer om det i morgon..

UPPDATERING: Länken till P4 går till webb-radion..

Om du ger allt och får ingenting tillbaks, om du offrar dig och inte blir sedd, vems fel är det? När du satsar på ett förhållande och det går åt skogen, vems fel är det?

Ingens! Det är ingens fel! Därför att det handlar om att göra val och vi alla gör val som visar sig att inte vara rätt sen. Att jag är singel i dag beror inte på att det var fel på mannen/männen eller fel på mig, det var valet som inte var rätt.

När du ger allt eller offrar dig för en sak och inte får bekräftelse tillbaks så är frågan om du kanske har valt fel sak att hänge dig åt?

Så tror jag och det underlättar och gör att det inte finns någon orsak till att bli bitter för hur livet utvecklar sig. Dessutom kan jag, om jag håller ögonen öppna, lära mig otroligt mycket på vägen.

Och är det inte det livet handlar om?

Hur lever ni? Är det viktigt med status? Vill ni ha det som grannen har? Eller det som någon på jobbet har? Ser ni upp till andra? Jag är dum på så vis att jag jämför mig när det gäller hur jag ser ut eller rättare sagt, jag har gjort upp mig en mall på hur jag borde vara och se ut, men jag är faktisk duktig på att skita fullständigt i om grannen har det bättre ekonomisk än vad jag har.

När jag skulle börja högstadiet fick jag en sur överraskning, jag skulle börja i en ny skola. Jag visste att den skolan hade elever som var fixerade vid statussymboler. Jag själv har växt upp med väldigt bra ekonomi och skulle kunna använda märkeskläder om jag ville, men mitt ställningstagande var tvärt emot. Som normalt är så stod jag ändå inte emot trycket i nya skolan och efter kort tid så köpte jag en jacka med "rätt" märke.

Det tog mig max en vecka med min nya jacka så var jag nära att kräkas över mig själv och vad jag gjorde. Jag gick ju ifrån mina principer och försökte passa in! Raka vägen hem, jackan på bordet, fram med saxen och sen så klippte jag av själva märket.

Skolans poppisar var chockade över hur jag hade kunnat klippa av märket på min jacka (det upptäcktes ju omgående nästa skoldag) och jag var efter det förvisad till "de där". När sant skall sägas så trivdes och trivs jag väldigt bra med "de där", så det gjorde inget, men upplevelsen har etsat sig fast i mitt minne.

Det är väldigt viktigt för mig att vara mig själv trogen, att inte göra mer än vad jag står för och inte försöka vara någon annan än den jag är. Det är kanske det som kallas att vara sann mot sig själv.

Och nu skall jag avsluta detta inlägget och funderar på varför jag har skrivit det alls. Vad vill jag fram till? Det ser ut som att jag vill skryta om mig själv eller något, men det är inte det jag vill. Jag tycker nämligen att det var rätt idiotisk att klippa av det märket.

Det är något jag vill ha sagt, jag vill förmedla något, men kommer inte på vad det är! Vad är slutsatsen? Vad var min andemening när jag började inlägget?

Jag har faktisk ingen aning, men inlägget är skrivit och publiceras ändå.

Vissa människor verkar tycka att man inte skall göra sig upp en åsikt förrän man är säker och man skall inte uttala sig innan man har alla fakta. Det tycker inte jag och det tror jag framgår rätt bra i min blogg.

Jag vill att alla skall tycka och tänka, alla skall ha åsikter och de skall få uttrycka dem utan att bli nedtryckta eller ifrågasatta. Man bollar med varann helt enkelt, det tycker jag är utvecklande.

Ett datorprogram som är 5 år gammalt behöver uppdateringar för att kännas fräsch och aktuellt. Behöver man inte uppdatera det är det unikt i sitt slag eller så är det redo för soporna. Så också med oss människor. De åsikterna du bestämde dig för för 10, fem eller ett år sen måste uppdateras. Att ändra åsikt handlar om att aktualisera sig. Vare sig mer eller mindre.

Om vi inte tycker det är pinsamt att ändra åsikt ("att ha fel"), kommer vi att känna oss mer fria att säga vad vi tycker, vi blir bättre på att lyssna och vi tar till oss ny information på ett helt annat sätt.

Vi blir fria i tanken, kreativiteten får flöda och vi hänger med i tiden. Coolt!

En kvinna blir gravid efter ett samlag där kondomen sprack. Kvinnan vill behålla barnet, mannen vill inte. Skall mannen betala i 18 år framåt för att kondomen sprack? Eller skall kvinnan tvingas ta abort?

Vad om situationen är tvärt om. Kanske mannen vill ha barnet, men inte kvinnan? Kan kvinnan tvingas bära fram barnet och sen överlämna det till pappan? Jag har tusen frågor och tusen svar efter att ha läst det här.

Vilket dilemma! Hur löser man detta?

Kan man få för bra självkänsla? Ett överdrivet självförtroende kan ju resultera i att man tror man kan hoppa från 10.våningen och landa oskadad, men kan en självkänsla bli för bra?

Jag tror ens självkänsla kan bli överdrivet. Vi kan tro vi har så högt värde att vi tror vi är mer värdefulla än andra. Vi kanske tycker att vi själva kan kräva mer av vår omgivning för att vi anser att vi är mer viktiga än andra.

Är det det som kan vara boven i dramat när det gäller vissa rika människor? Eller människor i makt-positioner? Jag tycker mig även ha sett det beteendet när det gäller vackra människor, men i mycket mindre utsträckning än vad gäller människor i inflytelserika positioner.

Att ha för hög självkänsla gör att den empati man eventuellt visar blir nedlåtande och arrogant, eller blandar jag begreppen?

Hur vet vi vad som är lagom självkänsla och hur kan vi få den, behålla och vårda den på rätt sätt?

Det finns en sak som är mitt motto, det är att försöka förstå. Ju mer jag håller på, ju mer spännande blir det. Jag försöker förstå att det finns de som gillar att använda slöja, jag försöker förstå de som förespråkar arrangerade äktenskap, jag försöker förstå andra kulturer och varför de tycker och lever som de gör. Jag försöker förstå att vi lägger olika begrepp i vad kärlek är och hur den kan uppstå. Jag försöker förstå hur det är att vara troende och varför. Jag försöker förstå hur vissa människor kan vara onda och jag försöker förstå hur andra människor kan offra hela sitt liv för fattiga och sjuka.

Att förstå är inte nödvändigtvis samma sak som att acceptera, det finns saker som jag inte kan tycka att är okej även om jag förstår. Men att göra allt för att förstå gör att jag får en helt annan bredd, ett helt annat perspektiv än vad jag annars hade fått.

Hade jag varit Moder Teresa så hade jag haft världens största ego-tripp. Tänk vilken känsla det måste ha varit att få hjälpa så många? Det hon gav var så lite i förhållande till vad hon fick, trots att hon gav allt.

Förstår ni hur jag tänker då? Det är diskutabelt hur man ser det och efter vilka värderingar man har, men jag tycker i varje fall så. Men självklart förtjänade hon all uppmärksamhet och tacksamhet hon fick, förstå mig rätt!